Direkt efter jobbet bytte jag om och drog i väg på en liten runda. Det är väldigt mörkt ute vid halv fem, så jag tyckte det var lika bra att se till att synas. Man har ju liksom ingen lust att bli en kylarprydnad på nån bil, tänker jag.Alltså var det såväl reflexjacka som tights med reflextryck som gällde i dag.
Målet var en kortis, en tvåa, så jag petade in lurarna i öronen och drog på en bra springlista.
Fötterna kändes rätt pigga och flåset hängde med trots att det var nästan nollgradigt. Mina luftrör älskar inte kyla (ingen del av min kropp gillar i och för sig kyla).
Piriformis tycks ha förlåtit mig, så jag försökte öka farten lite. Visserligen håller jag igen lite, försöker sätta ner fötterna extra mjuk för att minska stötarna på nåt vis, men i dag vågade jag ändå höja lite. Det kändes ju så bra.
När jag närmade mig sista korsningen innan mördarbacken hem funderade jag lite kort på att ta en omväg, men så kände jag att jag kunde ha chans på en bra tid (med efter-pririfomis-mått) och då valde jag att ta den vanliga vägen hem.
Till och med i mördarbacken orkade jag hålla farten uppe. Ja, nu pratar vi ju inte om nån risk för fortkörning men det var i alla fall en aning snabbare än en snigel.
Väl hemma var jag trött men inte sop-slut, precis som det ska alltså. Och tiden...?
Nytt EPPB (efter-piriformis-person-bästa)
36,4 km - 2 km = 34,4 km kvar till målet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar