Bihålorna från helvetet

Just som jag trodde att jag kanske var lite piggare tog det om, och det rejält.

Bihålorna har jävlats, främst nattetid, på en nivå som gjort att jag valt att undvika att jogga i några dagar. Inte ens på julafton joggade jag, vilket kändes surt - men vuxen och klokt. Jag tror inte det är så hälsosamt att jogga med halsont, sprängande bihålor och hosta.

Nu känner jag mig ändå bättre. Inte helt bra, men klart bättre, så i morgon blir det nog en försiktig liten runda.

Sen är min plan att påbörja en runstreak vid nyår. Jag vill hänga på en grupp som heter Against Cancer We Runstreak  så jag hoppas (siktar på) att köra en runstreak under januari månad.

Fredagsfys med snorig näsa

Gårdagens lilla feber sov jag tydligen bort, för i morse vaknade jag med snorig näsa men ändå piggare.

Några timmar på jobbet innan det var dags att ta julledigt och så hem. Jag velade lite fram och tillbaka, fundera på om jag skulle avstå jogging i dag eller om jag skulle ta en liten, lugn runda för att fira att det är måndag och julledig.

Givetvis valde jag joggingrundan. Vädret var perfekt så det var liksom ingen uppoffring att snöra p sig skorna och dra i väg. Tvärtom.

Jag trippade i väg lite försiktigt, höll medvetet igen farten och bara njöt. Benen kändes helt okej och förkylningen ställde heller inte till nåt. Inte ens mördarbacken var nån riktig utmaning, troligen delvis pga den låga farten. Jag hade tänkt ta den lilla tvåan, men tog ändå en liten omväg så väl hemma klockade jag in på 2,4 km. Inget marathon direkt, men ändå en liten fredagsfys.

När man tittar på den hastighet jag höll så inser man ju att jag är en god representant för Team Snigel, men det är helt okej. Jag är en stolt Snigel. Hellre långsamt än inte alls, tänker jag.

Och säga vad man vill, men jag är en ruggigt jämn Snigel.

13,6 km - 2,4 km = 11,2 km kvar.

Men hallå....

Ja men hur smart är det inte att vakna upp med halsont och snorig näsa då, så här med bara dagar kvar av året och fortfarande inte 100 mil joggade....

En halkig runda

Direkt efter jobbet bytte jag om och drog i väg på en runda. En runda som jag trodde skulle bli ca 3 km.

Eftersom det snöade i helgen, var kallt i morse men plusgrader nu så var det rejält halt bitvis, så det blev verkligen ingen snabb runda. Men det gjorde inget. Jag trippade på, nerför långa backen, längs hela Esplanaden (ca 1200 m raksträcka, det är pannbensträning det), en skarp kurva och så 800 m raksträcka till innan jag körde nästa nittiograderskurva och vände hemåt.  Definitivt ingen rolig runda men den minst hala jag kunde komma på i dag.

Bortsett från en rätt slirig uppförsbacke på kanske 50 meter så joggade jag hela rundan - även mördarbacken.

Ingen kan säga att det gick snabbt, men det kändes bra och det är jag nöjd med.

17,6 km - 4 km = 13,6 km kvar till målet!

En försiktig liten avrundning...

En kort runda i tisdags, 2,2 km, följdes av en 3,2-a i torsdags och sen toppade jag med en 6,4-a i går.

Sammanlagt 11,8 km vilket är helt okej.

Det innebär att jag nu har 17,6 km kvar till den magiska 100-mila-gränsen. 17,6 km... Det känns faktiskt rätt rimligt, som att jag har möjlighet att nå det.

För ett år sen, när jag satte målet, var jag inte alls säker på att jag skulle klara av det. Tvärtom trodde jag nog att jag hade fått hybris som ens tänkte tanken att kunna jogga 100 jäkla mil på ett år. HUNDRA MIL, det är ju galet långt.

I övrigt har det ju gått så där med mina mål och drömmar. 😅😅😅

Jag joggade hela timmen i Marieberg, bortsett från när jag drack vatten. Det var väl det enda jag fixade av de målsättningar jag hade. Mina drömmar sprack också. Milen under 65 min tycks vara omöjligt för mig, och UV missade jag med ungefär en kvart (fast det skyller jag på det galna vädret och leran, och jag är himla nöjd ändå).

Nu ska jag börja formulera mål och drömmar för 2018. Jag har ju en hel del lopp inplanerade, det är ju så himla roligt, men jag ska också ta tag i mina kostvanor och plocka bort de där sista, envisa kilona som är så tröga.

Den här gången ska jag tänka långsiktigt, jobba bort dåliga vanor och ersätta dem med bra vanor.

SJÄLVKLART!

Vilken fredagstradition är bättre än #fredagsfysförefredagsmys?

Alltså drog jag i väg på en femma efter jobbet, trots att det blåste halv storm. Det var inte min snabbaste eller bästa femma, men det var skönt och jag kände mig nöjd efteråt - och det är väl ändå det viktigaste.

Jag fixade inte att jogga hela, jag kan inte ens säga att jag plockade fram pannbenet för att försöka, utan det var mer en njut-runda.

Bitvis hade jag sån vansinnig motvind att Carola skulle ha jublat över en sån fläkt. Men spela roll, tänker jag, jag körde min femma, jag blev svettig och trött. Mission completed!

34,4 km - 5 km = 29,4 km kvar till målet.

Det går i alla fall framåt

Direkt efter jobbet bytte jag om och drog i väg på en liten runda. Det är väldigt mörkt ute vid halv fem, så jag tyckte det var lika bra att se till att synas. Man har ju liksom ingen lust att bli en kylarprydnad på nån bil, tänker jag.

Alltså var det såväl reflexjacka som tights med reflextryck som gällde i dag.

Målet var en kortis, en tvåa, så jag petade in lurarna i öronen och drog på en bra springlista.

Fötterna kändes rätt pigga och flåset hängde med trots att det var nästan nollgradigt. Mina luftrör älskar inte kyla (ingen del av min kropp gillar i och för sig kyla).

Piriformis tycks ha förlåtit mig, så jag försökte öka farten lite. Visserligen håller jag igen lite, försöker sätta ner fötterna extra mjuk för att minska stötarna på nåt vis, men i dag vågade jag ändå höja lite. Det kändes ju så bra.

När jag närmade mig sista korsningen innan mördarbacken hem funderade jag lite kort på att ta en omväg, men så kände jag att jag kunde ha chans på en bra tid (med efter-pririfomis-mått) och då valde jag att ta den vanliga vägen hem.

Till och med i mördarbacken orkade jag hålla farten uppe. Ja, nu pratar vi ju inte om nån risk för fortkörning men det var i alla fall en aning snabbare än en snigel.

Väl hemma var jag trött men inte sop-slut, precis som det ska alltså. Och tiden...?

Nytt EPPB (efter-piriformis-person-bästa)

36,4 km - 2 km = 34,4 km kvar till målet.

Söndagsfys

Strålande sol, fem plusgrader och inte mycket vind - kan man hoppas på bättre joggingväder i december?

Det var inte särskilt svårt att snöra på sig skorna och dra ut på en liten runda, kan jag lova.

Jag började som vid min vanliga tvåa, upp mot vattentornet och in bland villorna. Efter bra precis en kilometer passerar jag en stig som leder in på motionsspåret. Jag tog den, och körde liksom halva spåret.
Väl i mål hade jag bara 2 km på klockan, så då hade jag två val för att komma upp i en trea:

Jogga hem och ta en sån där jämna-ut-kilometer-krok runt huset - eller ta en omväg hem.

Jag valde omvägen.

Det är, om inte annat, skönt att se nån annan liten krok av världen. Dessutom känns det trevligare att springa genom lite skog än bara på asfalt när man nu har chansen att springa i dagsljus.

39,9 km - 3,5 km = 36,4 km kvar till målet.

Även om mitt mål egentligen inte är tidsbaserat, så är det är ändå lite trist att upptäcka att jag liksom tappat så mycket i hastighet. Innan jag fick ont så snittade jag på tider mellan 8,5 och 9,0 rätt stabilt. Att då se att jag nu inte ens når upp till 8 känns vl lite så där, även om jag ser att jag ju ändå går framåt. Det tre rundor jag tagit sen sjukgymnasten gett sitt godkännande har ju i alla fall en positiv trend.

Jag känner ju både att jag tappat flåset och att jag håller igen lite för att inte få ont igen. Dålig kombo kan man tycka.

Nåja, det första målet får väl ändå bli att hålla sig på en nivå som inte gör att piriformis börjar protestera igen. Nästa steg får bli att stegra såväl distans som hastighet. Fram till nyår tänker jag försöka hålla mig på ca en mil i veckan, fördelat på 3 pass. Två lite kortare, ett lite längre. De kortare kan jag köra bara på asfalt, kvällstid, men det lite längre får gå i motionsspår för att få lite mjukare underlag.
Låter inte det vuxet och klokt?

Fredagsfys före fredagsmys

Det är en himla bra regel. En regel jag brukar följa, men som de senaste veckorna liksom har trillat bort. Eller veckor... typ sen tidig höst...

Men i dag skyndade jag mig hem efter jobbet, bytte om och drog i väg. En femma var planen, eftersom jag anmält mig till ett virtuellt lopp där man ska springa minst en femma i veckan under december.

Jag har inte direkt världens bästa flås, det har liksom inte blivit bättre av ett gäng lata veckor, men jag tog det otroligt lugnt, till och med för att vara en Snigel. Vid ett par tillfällen tog jag en kort gåvila för att få ner puls och flås.

En liten omväg till slingan, och sedan ett varv i spåret, innan jag tog en liten extra omväg hem för att hamna på fem kilometer.

Som vanligt, eftersom jag fasen bor på en alptopp, avslutades rundan med en mördarbacke, men jag tog fram pannbenet och joggade (saaaakta, saaakta) uppför - men jag gick inte!

Vädret var helt okej, strax över nollan, och det var helt vindstilla. Trots kass kondis var det faktiskt skönt.

Piriformis känns, inte mycket, jag kan inte ens säga att det gör ont, men den känns.  Dessutom kändes skorna stumma och hårda. Kanske ska det gamla paret få pension. Jag har ju ett par till.... eller tre....

 

44,9 km - 5 km = 39,9 km kvar till MÅLET.