Maj-sammanfattning och #51

Jäklar jag missade att det var #50 i går. Det hade kanske varit värt att fira lite så där.. Jag menar #50 är inte så himla illa, eller hur?

I dag blev det en liten softare runda, här hemma i spåret bara. 3,5 km i ett bekvämt tempo. Jag tog inte ut mig särskilt utan lunkade på. Jag började med att gå en liten bit, joggade sedan fram till spåret där jag gick en liten bit genom skogen (för att slippa snubbla över nån rot) och joggade sedan resten av spåret. Jag gick uppför mördarbacken, tog en liten extra sväng för att komma upp i 3,5 km istället för 3,4 km och kom sedan hem, inte särskilt trött och svettig.

Totat i maj har jag joggat ihop 127,3 km. Fasen, det är rätt bra måste jag säga. Totalt under 2017 är jag uppe i 507,7 km, vilket är klart över budget. Jag hade kalkylerat att ligga på 390 km vid det här laget. Sånt gillas!

En femma i pefekt joggingväder

14 grader och fint duggregn. Helt perfekt joggingväder alltså, särskilt efter några varma dagar. Alltså snörade jag på mig skorna och drog upp till Motorp för en femma.

Efter ett par dagar med akut ont i magen under rundan, så där som jag har fått vid några tillfällen, var jag väl lite nojig över att få ont igen. Jag tyckte jag gick ut lugnt för att se om det skulle förhindra det onda och det kändes riktigt bra.... i nästan 2 km. Sem började det kännas lite smått. Inte värre än att jag kunde fortsätta jogga, så jag var noga med att andas ordentligt och sänkte farten en aning. Det funkade bra .... i några hundra meter. Efter ca 2,5 km tog det stopp och jag fick börja gå. Jag gick där och väntade på den där krampen, den som får mig att kallsvettas och må lite illa. Den kom inte. Istället släppte det rätt snabbt och efter några hundra meter kunde jag börja jogga igen. De kändes lätt och jag njöt av rundan, ända in i mål.

Väl hemma synkade jag klockan och jag kunde inte låta bli att le när jag såg så tydligt var jag hade haft känningar av magen. Det går liksom inte att missa.



Däremot är jag fan imponerad över mina övriga kilometertider. Jisses, jag menar jag snittar på på en tid runt 7 min/km - och det är snabbt för att vara jag.

Snart är maj slut....

Herre jäklar vad tiden går snabbt. Nu är det bara några dagar kvar av maj, sen är det juni och definitivt dags att höja farten inför UV45.

Denna vecka har jag, delvis tack vare långhelgen, hunnit med en hel del kilometer. 39,2 km för att vara exakt. Det innebär att jag, under maj, har svettats ihop 113, 8 km till de 90 km jag har budgeterat för. Himla bra, tycker jag. :-)

Min runstreak håller i sig och jag närmar mig #50. Kul, absolut, men samtidigt lite så där nojigt. Tänk den dag jag inte orkar/hinner/vill jogga.. då bryter jag ju en rätt lång vana, tänker jag.

Nåja, den dagen den sorgen. I morgon är det Rallarrundan, och då ska jag snigla ihop ytterligare 5 km.

Snigel-vänliga lopp

Jag älskar lopp, särskilt dem man får medalj i. Tyvärr är det svårt att veta om loppen är snigel-vänliga eller främst till för turbo-människor.

Jag vill inte delta i lopp där funktionärerna gäspar och börjar plocka ihop innan jag kommit i mål, liksom.

Snälla, tipsa om lopp som funkar för oss som tar sisådär 70-75 minuter på oss för att knäcka milen. Lopp som är 5-10 km, som delar ut medalj och som inte vänder sig till halv-proffs.

Ni vet, lopp som Tjejmilen, VårRuset, Blodomloppet, Rallarrundan...

#46 och nytt PS

I dag har det varit varmt. Underbart, ljuvligt varmt. Jag älskar verkligen värme.

Efter några effektiva timmar med trädgårdsjobb bytte jag om och drog i väg till spåret. Uppvätskad till max med såväl Resorb som is-te och vatten landade jag vid Motorp och insåg att det var 26 grader i skuggan. Med andra ord var det läge för en lugn runda, en runda att ladda solceller på, ungefär.

Många motionsspår går ju i skogen. Det gör Motorp också, lite emellanåt. Mest går det på öppna ytor där man liksom steks lite extra.

I drygt 2 km fixade jag att jogga i ett okej varmt-men-skönt-väder-tempo, sen tvärdog jag. Mitt i ett steg, typ. Inte ens en uppförsbacke kan jag skylla på, det bara blev soppatorsk. Resten av rundan växlade jag gång och jogg, för det fanns liksom inte på kartan att orka jogga. Min stackars kurva ser mer ut som ett alarmerande EKG än en jogging-hastighet.

Nåväl, alla rekord är väl värda att fira, även ett års-sämsta (snudd på person-sämsta) så jag konstaterar mest att det var ett skit-pass, att jag kan bättre och att i morgon är en ny dag, med nya möjligheter (till nya skit-pass).

#44

I går skulle jag egentligen ha varit på Runacademy men huvudvärken från helvetet gjorde att jag istället valde att ta en lugn och stilla runda i spåret här hemma istället. Det var mycket tunga 3,4 km, det flöt liksom inte alls.

I dag, efter ett besök på Marieberg och en lunch på Ikea, så snörade jag på mig skorna och drog till Motorp. Målet var en lite längre runda, helst så där en 7-8 kilometer tänkte jag.

Jag drog i väg och kände att, även om den första biten som vanligt var lite tung, så var benen och flåset helt okej. Jag trippade på i ett helt okej tempo. Efter ca 4 km kom en uppförsbacke - och där bara dog jag. Luftrören drog ihop sig och benen stumnade. Jag gick den sista biten uppför backen och kanske 50 m till sen joggade jag igen. Det var ingen propagande-jogging, det var inte snyggt alls, men jag joggade i alla fall. Jag fick inte tillbaka orken, så jag växlade med några korta gå-vilor. Sammanlagt blev det kanske 400-500 meter gång, i övrigt joggade jag. Inte snabbt, inte snyggt - men jag joggade.

I mål stannade jag klockan på 8,5 km och jag var lagom slut när jag flåsade fram till bilen. Trött, svettig, slut och nöjd. Precis som det ska, alltså.

Enligt klockan snittade jag ändå på 8,1, vilket är mer än okej med tanke på att de kändes som om jag sprang i sirap den sista halvan av rundan. Det kändes verkligen som om jag typ halverade farten då, men det gjorde jag tydligen inte.

Bortsett från ett mycket kort stopp där jag plockade bort ett barr ur skon, jag kan inte förklara det andra stoppet, så höll jag ändå en rätt jämn hastighet.

I och med detta är #44 klart och jag inser att jag närmar mig #50. Frågan är om det räcker... eller om jag ska köra på.... 😊

Jag håller i... #43

Jag fortsätter min lilla runstreak och är nu uppe i #43 dagar på rad. Inte illa pinkat av en trähäst, skulle man kunna säga.

Förra vecka fick jag ihop 25,1 km och sammanlagt i maj är jag nu uppe i 74,6 km. Det är jag väldigt nöjd med, faktiskt. Det betyder att jag bara behöver få ihop dryga 15 km på resten av månaden, så är jag i fas med min budget. 15 km är ju ingenting, särskilt när jag har långledigt över helgen.

I dag joggade jag drygt 6 km, trots (den underbara) värmen. Jag tyckte jag höll igen, att jag inte körde på max liksom, utan bara mysjoggade. Det var soligt och varmt, men så otroligt underbart. Benen gick liksom av sig själv och flåset funkade fint. Väl i mål insåg jag att jag hade kunnat ta en längre runda för jag hade krafter kvar trots att jag ökade farten de sista 400 m när en snubbe sprang förbi mig. Jag tog helt enkelt rygg på honom in i mål. 💪😅

Väl hemma synkade jag min klocka och insåg att den runda jag trott gått i sisådär 8,0-fart hade snittat på 8,5. Det är snabbt, med mina mått mätt, vilket gjorde det hela ännu bättre. Inte för att farten var bra, utan för att jag tydligen har förbättrat mitt flås så pass att jag klarar av att jogga längre i högre fart.

I morgon är det Runacademy, så då är det liksom inte mitt beslut om hur långt jag ska jogga, men i helgen är det minst ett långpass som gäller. Och givetvis några korta, för jag vill ju inte avbryta min runstreak nu när jag kommit så långt.

Jäklar, vilken dag!

I dag har jag jobbat hemifrån. Eftersom jag hade en hel massa att göra satte jag i gång redan vid 7.30. Vid 9 tog jag frukost, sittande vid datorn, och strax efter 12 insåg jag att jag var hungrig. Då värmde jag mat  och åt vid datorn.

En timme senare kände jag att jag måste röra på mig. Hjärnan började bli mosig och kroppen stel. Ingen bra kombo. Alltså bytte jag om och drog upp till Motorp för en liten runda.

Jag kände direkt att det var precis vad kroppen behövde. Redan från början kändes det lätt, redan innan jag ens blivit varm. Jag lät benen gå och bara njöt av en runda som kändes så där riktigt bra. Efter ett par kilometer tystnade ljudboken.

Jag blir så irriterad, varför stänger den av ljudboken så där oombett och oprovocerat, mitt under en runda?

Jag gillar inte att bara höra mitt eget flås, men jag kände att jag inte heller ville tappa rytmen var femhundrade meter, eller så, så jag fipplade ur hörlurarna och bytte från Storytel till Spotify - utan att sluta jogga. Jag sänkte farten, men fortsatte jogga. Så fort musiken startat höjde jag farten igen och lät benen gå.

När jag passerat den del av rundan som jag tycker är jobbigast, utan att känna av det märkbart, höjde jag farten ytterligare och jag avslutade rundan i en, för mig, turbofart.

Pusta ut, dricka lite vatten, åka hem och byta tröja - sen var jag redo att jobba ett drygt en timme till.

Planen var att åka till Kvarntorp och köra några varv i Trappan när maken kom hem, så det var liksom bara att ladda om.

Trappan är en 427 steg hög trätrappa som definitivt suger musten ur benen, i alla fall på mig. Väl uppe är det rätt fin utsikt, men då är man så trött att man inte riktigt orkar njuta av det. Tre varv fixade jag, sammanlagt 3,3 km, men det borde vara värt minst det dubbla med tanke på den jäkla trappan.

Sammanlagt 8,3 km i dag, alltså, det är jag riktigt nöjd med.

Veckorapport - och pigga ben

Efter en vecka med en snorig näsa och inte särskilt lätta joggingben tog jag mig, i dag, upp till Motorp. Förhoppningen var ett lite längre pass, men jag vet inte om det beror på pollen eller på en förkylning, för jag känner mig inte helt på topp. Dessutom hade jag en galen träningsvärk i rumpan och låren efter gårdagens altanbygge.

Den första kilometern lekte jag med tanken på att ta det korta spåret, trean liksom. Men nä, det var ju inte riktigt aktuellt. Däremot svängde jag av redan på femman, fast jag hade hoppats på sexan eller sjuan. Det är svårt att förklara varför, jag tyckte det gick rätt lätt, samtidigt som jag kände att kroppen inte riktigt gick på max. Jag kände inte av nån förkylning, men jag var tät i näsan och ögonen kändes irriterade. En skum känsla, att ha pigga ben men tung kropp på nåt vis.

Jag joggade hela vägen in i mål, inte på någon rekordtid, men ändå. Jag är ändå nöjd med min tid, och med min insats, och med att ha joggat hela rundan  - med tanke på att veckan varit full av snorig näsa, irriterad hals, altanbygge och träningsvärk.

Vad gäller hastighet så är - och förblir - jag en Snigel. Det är helt okej, jag trivs som Snigel, det är en trevlig klubb. Däremot är jag nog en rekordjämn snigel. Bortsett från en svacka när jag, joggandes, fipplade upp mobilen ur fickan för att starta om ljudboken, så var farten galet jämn.

Denna vecka har jag, trots allt, fått ihop 23 km. Sammanlagt i maj har jag svettats ihop 49,5 km, vilket är bra. Knappt halva månaden och drygt halva den planerade distansen. Sånt gillas!

Snabbt eller långt?

I min favoritgrupp på Facebook, Team Snigel, ligger fokus inte så mycket på tider utan på att springa. Ibland poppar det upp inlägg som väcker tidstankar, nån som är missnöjd med sin (bristande) fart eller nån som är glad över att nytt PB.

Det är helt okej, tycker jag, även om ett skäl till att jag trivs så bra i Team Snigel är just att det inte är så mycket fokus på minuter och sekunder.

Jag vet också att vissa i gruppen stressas av dessa tider. Själv skiter jag rätt rejält i hur fort, eller långsamt, andra springer. Jag kan möjligen reta mig på sån där falsk blygsamhet, ni vet i stil med "åh vad dålig jag är, jag sprang bara 18 km och höll bara 4.15-tempo hela rundan". STFU, liksom. Tack och lov är det inte alls vanligt i Team Snigel, det är klart vanligare i andra grupper, grupper med er tidsnoja.

Under dagens runda, #32 i min lilla runstreak, funderade jag just på det där med fart. Är det mitt mål att springa fortare? Att bli snabb? Eller vill jag hellre orka springa längre?

Jag kom fram till det andra. Givetvis vore det skoj att höja tempot en aning, det är inte det, men om jag ska jobba mot nåt mål så är det hellre att orka springa längre. Hellre 10 km i 7 min-tempo än 4 km i 6 min-tempo, tänker jag. Det passar mig bättre, att kunna snigla runt och må bra, än att jaga tider.

Jag motionerar för att må bra, alltså ska ju inte motionen stressa mig och få mig att må dåligt.

Enkelt va?

Det är svårt att vara människa

Jag är med i flera springgrupper på Facebook och emellanåt poppar det upp inlägg där någon fått en kommentar som sårat, eller blivit sårad för att de inte fått nån kommentar.

Det här är ju himla svårt.

Vissa tar väldigt illa upp ifall någon berömmer dem för att de tränar mycket, de menar att för mycket positiv uppmärksamhet kan utlösa ortorexi. De säger också att man blir sina prestationer om man får mycket beröm för det man gör, och inte lika mycket för den man är.

Kanske vill någon bara peppa och stötta, berömma en bra sak....

Sen hittar man en annan tråd där någon är ledsen och besviken över att ingen berömmer och peppar, nu när hen har börjar motionera regelbundet och faktiskt blivit både snabbare och bättre.

Kanske tycker folk att de inte har med dina motionsvanor att göra, eller är rädda för att du ska ta illa upp.

I andra grupper finns det människor som tar väldigt illa upp när de får en komplimang när de gått ner i vikt - de tolkar det som att de var så fula innan. Andra människor är så ledsna över att ingen tycks se att de tappat i vikt, ingen säger något.

Att någon säger att du blivit fin när du gått ner i vikt betyder inte att du var ful innan. På samma sätt kan man säga "vilken fin tröja du har" utan att mena att alla dina andra tröjor är fula. Kanske vill de inte kommentera din kropp, eftersom de vet att vissa tar så illa upp.

Lite undrar jag om det är är ett tecken i tiden - att vi tar illa upp väldigt lätt. I stället för att utgå ifrån att folk vill väl och menar väl, men att orden kanske inte alltid är precis exakt korrekt så misstolkar vi det och tar det på något negativt sätt.

Kan vi inte bara bestämma oss för att OM det går att tolka en kommentar på olika så väljer vi att tolka den på det allra bästa sättet?

#29.... :-)

I går körde jag 2 km som en nödrunda. Jag var väldigt opepp, kroppen kändes tung, jag tror det var bly i skorna och flåset funkade liksom inte. Jag kom inte igång, det var så där ynkligt att man knappt blev svettig men det fanns ändå inte utrymme för att höja.

Eftersom jag påbörjade kolhydratreducerad kost i går så oroade jag mig inte särskilt utan jag ser det mer som en följd av att kroppen surar ihop när det inte får en massa socker och annat skräp.

I dag började det svida bak i halsen, nåt jag alls inte har tid och lust med, så jag åkte till gymmet för ett besök på löpbandet. Hellre än att springa ute och dra i mig kall luft, tänkte jag.

Kroppen kändes betydligt piggare än i går, jag drog på bra fart och nötte på. Tyvärr var löpbandet i dåligt skick, så det skakade och ruskade som sjutton. Det, i kombination med att jag var hungrig och hade känningar i halsen, gjorde att jag valde att ge mig vid 2 km. På väg till omklädningsrummet tog jag några minuter i en triceps-maskin för att skrämma gäddhänget lite.

I morgon firar jag #30 - vilket jag tycker är rätt fränt. 30 dagar på rad, en hel månad. Frågan är om jag ska ge mig där, eller om jag ska fortsätta till 50.... eller 100... :-)

Sockertunga ben....

Den senaste veckan har jag tappat en del av min struktur vad gäller maten. Förra veckans vettiga mat-val, där jag kände hur orken bara ökade och ökade, byttes till en vecka med lite för mycket socker och skräp - och där kroppen bara tappade i ork.

Helt sjukt vad det gör skillnad!

Med andra ord är det skärpning som gäller igen, för det är inte kul att känna hur flåset, ja hela kroppen, bara försämras. Man undrar ju hur jävla korkad man är som stoppar i sin sån skit som uppenbarligen sabbar ens egen kropp. Det kan inte vara värt det!

Nu väntar två veckor utan socker och vitt mjöl, utan pasta, ris och potatis. Proteiner och låååångsamma kolhydrater. Inget vin, inget godis, inte en massa mackor. Ordning och reda!

Nu ska orken tillbaka, sockertrollet ska få sig en match och kroppen ska få känna att jag faktiskt bryr mig om mig själv.

Det är ju fasen så mycket roligare att orka jogg en hel mil än att känna att 3,5 km är både långt och tungt, tänker jag....

#26 och ett Snigellopp

Jag håller i min runstreak och närmar mig nu #30. Jag har inte tagit några långa rundor, och inte heller särskilt snabba, men jag har ändå tagit mig ut varje dag i 26 dagar. Jag tycker det är riktigt bra gjort av mig.

I morse drog jag i väg redan vid 8, vilket är tidigt en lördag för en sömntuta. I underbart försommarväder drog jag i väg för 3,5 km innan jag kom hem, duschade och sedan for till Örebro för en timmes second-hand-shopping med min systerdotter.


Sedan blev det några timmar på crossbanan för att se svärsonen tävla. Rätt skoj även om man har noll koll på regler och sånt. Mest tyckte jag nog det såg rätt farligt ut.

I övrigt kan jag tipsa om ett lopp som jag tror blir riktigt kul - Snigelloppet 2017. Med lite tur blir detta en återkommande grej, med medalj och allt.

Och vilken snygg medalj sen...

Runstreak #22

Tack vare en försiktig liten runda i går och en nästan lika försiktig i morse har jag lyckats hålla i min runstreak och jag är nu uppe i #22. 22 dagar på rad har jag joggat minst 2 km. Det är helt galet bra i mina ögon.

Nu tar jag sikte på #30, sen får vi se, men det känns som om det är rätt årstid att bygga en bra joggingvana nu. Kommer man i gång med att träna varje dag nu, när det går mot sol och värme, är det nog lättare att bibehålla den vanan i höst, tänker jag.