Även om det var blåsigt så var det lä i skogen. Det var lugnt men inte folktomt, precis som det ska vara. Benen och flåset samarbetade, så jag kände att den första kilometern rullade på bra. När klockan signalerade 1 km stod den på 6.52. 8 sekunder till godo för att klara 35 min.
Tänk om det alltid kunde kännas så när man joggar...
Vid andra kilometerna pep det på 6.44. Jisses, 16 bonussekunder till och benen kändes fortfarande lätt. Ett par-tre hundra meter senare började det, magknipet. SUCK! Jag sänkte farten, försökte djupandas och satte som mål att inte behöva gå. Det funkade! Efter ca 400 meter släppte det och jag kunde höja farten en aning. Kilometer 3 plingade på 7.21 och jag insåg att jag ändå hade lite, lite, lite marginal kvar att klara 35 min, alltså om jag lyckades hålla 7 min/km in i mål.
Nu hör det ju till saken att 7 min/km alls inte är någon självklar fart för mig, tvärtom. Jag är mer en 7.25-snigel än en 7-snigel, men jag vet ju att det är den tredje kilometern som är jobbigast i Motorp, så hoppet levde.
Fjärde kilometern klockade in på 7.04 och jag insåg att jag var tvungen att ligga strax under 7 min på sista för att fixa det. Där tappade jag väl hoppet en aning, tänkte att den där jäkla mag-knips-åkomman tydligen hade bestämt sig för att jäklas med mig, men jag valde ändå att hålla så hög fart jag bara orkade.
Eller, nä, egentligen orkade jag inte det men jag gjorde det ändå.
Jag försökte hålla farten uppe, räknade ner meter för meter, nästan och försökte mig på en tapper liten spurt på slutet. Jag var så galet trött att jag inte riktigt såg den sista kilometertiden, men jag såg att den började på en sexa så jag visste att det fanns en chans att jag klarat det.
Snabbt hem och synka klockan - och hej, hopp! 34:40!
Bortsett från en gång på ett löpband - vilket jag inte tycker är samma sak - så är det inte bara under 35, det är också PB.
Inte undra på att jag var så där riktigt underbart, svettigt kräk-slut när jag gick i mål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar