Mars-rapport och del-rapport

Kära nån, nu är mars slut. Årets första kvartal har gått, och det är dags att göra en liten delsummering.

Enligt plan ska jag ha joggat 22 mil nu - och det har jag ju. :-) Jag är uppe i 23,9 mil, jag har alltså lite marginal. Då ska man också komma ihåg att jag avrundar neråt varje gång det inte är jämn kilometer, aldrig uppåt.

Vad gäller de övriga målen ser det lite dystrare ut, men i morgon ska jag i alla fall ge mig ut på milen. Även om det nu är så att jag kanske inte orkar jogga hela, ska jag i alla fall ta mig runt hela. Utan gnäll, liksom. Skam den som ger sig, tänker jag.

I dag tog jag en femma på Motorp. Det gick rätt bra, trots att det var 4 grader och regn. Jag frös liksom, fast jag sprang mig varm. Jag gillar verkligen spåren i Motorp. De är välskötta, välbesökta (nåja, i dag var jag ensam där) och flacka.

Där kan jag hålla min jämna snigelhastighet och stanna i min lilla bekvämlighets-låda.

I påskhelgen ska jag försöka mig på 15 km, så jag skjuter på det målet ett par dagar. Tanken var ju innan påsk, men....

Jag bara måste ju få till längre distanser, det är ju inte så att tiden står stilla utan UV45 närmar sig med stormsteg. Jag har inga planer på att orka jogga hela UV, men jag ska i alla fall ta mig i mål med hedern i behåll. Jag har 140 dagar på mig att komma i betydligt bättre form än nu.

Runacademy

I kväll har jag varit på min andra Löpskola, eller Löpargrupp eller vad vi nu ska kalla det.

Förra veckan var det mest löpteknik, alltså hållning, armpendling, fotisättning och sånt. Mycket kul, lite svårt, lagom jobbigt och skapligt träningsvärksframkallande.

I dag var det lite mer löpteknik. Först joggade vi 6-7 minuter för att värma upp. Spåren där i Karlslund är verkligen otroligt fina.

Vi körde liksom trippande, snabba fötter för att öva fotisättning, höga knän och kick i rumpan. Man blev lite rödblommig och varm, men inte sop-slut.

DÅ blev det intervaller. En minut jogga/springa, 30 sekunders gå - det körde vi 6 gånger, sen fick vi 3 minuters vila. En omgång till med sex gånger en minuts jogga/springa, 30 sekunders gå - och sen var jag rätt så färdig.

Som avslutning skulle vi jogga, lugnt och stilla, tillbaka till startområdet. Då kändes de där 6-7 minuterna väldigt långa, men det gick bra. Väl i mål var det väldigt skönt att köra lite lugn stretch och sen sätta sig i bilen för hemfärd.

Jag var väldigt nervös innan jag hoppade på det här med Löpskola, det är liksom inte min grej att jogga ihop med andra. Jag är ju så galet långsam. Men det är faktiskt ingen fara, det är riktigt kul. I alla fall dessa två lektioner har varit upplagda så att man kan vara med oavsett om man är en snigel eller en iller.

Hm, måluppfyllelse....

Så här såg min målsättning ut i början av året:

Första målet - att orka jogga hela timmen i Marieberg - fixade jag ju med glans. Det andra målet gick ju så där... Jag tog ett par gåvilor i tunneln och de där galna uppförsbackarna på slutet var liksom inte ens aktuella att jogga i. Jag är liksom ingen bergsget.

Det tredje målet - 15 km innan påsk - lät liksom helt överkomligt strax innan nyår. Då var det jättelångt till påsk. Nu känns det ruggigt nära, och jag är inte ens i närheten av en mil än...

Med andra ord får jag sätta en jäkla fart!

TunnelRun 2017

Så var det äntligen dags, dags för TunnelRun 2017. Med tanke på hur häftigt det var under förra TunnelRun så hade jag höga förväntningar. Då var det allt från livemusik till konstgjort snöväder.

I går tog vi tunnelbanan från hotellet till St Eriksplan och sedan en kort promenad (mycket bra markerad, även en lantis som jag hittade till starten) till startområdet. Vi njöt av det vackra vädret och laddade för start.

Det var mycket folk, men hela cirkusen var välorganiserad så det var inga problem. Det enda jag reagerade på var väl att de släppte in folk med ryggsäckar och midjeväskor trots att de gått ut med att det var alldeles väldigt förbjudet "av säkerhetsskäl".

Uppvärmningen var annorlunda. Man är ju liksom van att Friskis&Svettis står på ett lastbilsflak och kör lite peppiga rörelser men här dök det upp två grabbar på en storbild. Två grabbar som körde nåt dans-aktigt, typ zumba eller så. Det var väl så där, men sen dök Susanne Lanefeldt upp på skärmen så då blev allt bra igen. :-)

När starten gick så var det en aning trångt en liten bit med det tunnade snabbt ut och sen var det bar att njuta. Ett par kilometer i det underbara vädret och sen ner i mörkret. Häftigt!

I tunneln var det mörkt, så klart, men upplyst av en hel del häftiga ljuseffekter. Det spelades musik och det kryllade av glada funktionärer. Många har klagat på att Kalle Moreus kördes på repeat, men jag fattar inte det, det var under max 300 meter man hörde honom. SÅ lång tid tar inte det, ens för en snigel som mig. Dessutom spelades det musik, mestadels inspelad men där fanns också en kör som sjöng. Jag tyckte det var häftigt, även om det kanske var mer effekter på förra loppet så var det också längre och en helt annan slags tunnel.

I ungefär 6 km var det lättsprunget och trevligt - sen kom straffet. Den sista biten fick man betala för alla snälla nedförsbackar.

Nåja, det var inget problem. Jag gick uppför backarna och gjorde en snygg målgång, joggandes med mjölksyran skrikande i benen.

Jag hade inga förhoppningar om något kanon-tid så jag kände ingen stress. Jag siktade på ett roligt lopp och det var det. I målområdet var det rätt mycket folk, men det flöt ändå ganska bra. Vi fick en flaska vatten, ett äpple (hm, det är ovanligt), en liten förpackning med några raw-food-bollar (goda, men hallå - KEXCHOKLAD!) och en RedBull. RedBull var premiär för mig, jag har aldrig druckit sån förr - och kommer nog inte att göra det igen. Urk, vilken konstgjord och sliskig dricka.

Som så många andra saknar jag också att vi inte fick medalj, jag älskar medaljer och det här är ändå ett unikt lopp. Reflexvästen är snygg, men inte ersätter den en medalj, och ett unikt SL-kort är liksom inte så himla spännande för oss som bor utanför SL-området.

(Två bilder har jag lånat från TunnelRuns hemsida, de andra är mina egna)

Full rulle, vetebulle

Gårdagens vilodag följdes av en dag med såväl trädgårdsskötsel och jogging. Soligt och nästan vindstilla, helt underbart med andra ord.

Vi åkte till Kumla för att ta ett par-tre varv i Viaskogen. Banan är 2,5 km lång och nästan helt platt. Jag siktade på 3 varv, varav minst 2 varv joggandes. Första varvet gick bra, men en bit in på andra kom det där mag-onda tillbaka. Jag saktade farten, men det ville inte ge sig. Det blir en känsla av mensvärk kombinerat med jag-vill-kräkas och en touch av snart-kommer-magen-att-rasa. Inte kul, alltså.

Jag valde att gå ett par hundra meter, sen joggade jag lite försiktigt igen. Smärtan lättade, men släppte inte helt. Efter andra varvet valde jag att gå det tredje varvet. Då gick känslan i princip helt över, så på något vis är det väl löparrelaterat. Jag har ätit en hel del socker och skräp de senaste dagarna så kanske är det så enkelt.

Alltså blir det sockerfritt fram till TunnelRun.

Vad gäller mängd så har jag, denna vecka, fått ihop 21,5 km och sammanlagt i mars är jag uppe i 56,5 km. Det borde ju inte vara nåt problem att få ihop de 80 km som jag kalkylerat med denna månad.

Kanske en förklaring

Gårdagens knasiga mag-ont kanske har fått en förklaring. Som den äkta snigel jag är, kanske jag har en snigels löparmage också. I går fick jag avbryta joggingrundan pga av ont i magen - i dag har jag fått göra några raska besök på toaletten. Men hellre det än att behöva skutta in i skogen förstås. 😅

I vårt joggingspår är det liksom inte mycket till skog att gömma sig i, och att bokstavligen bli påkommen  med byxorna nere är inget som lockar mig. Hallsberg är lite för litet för att jag ska unna mina grannar det.

Jisses, vad är det med löpare och deras fullständig brist på känsla för vad som passar sig att yppa. Normala människor skulle aldrig drömma om att berätta om skavsår mellan skinkorna, akut-bajs i skogen, plåstertejp på alla möjliga kroppsdelar och annat som vanliga människor liksom anser att det hör hemma i den privata sfären. Löpare, däremot... 

I dag hade jag tänkt ta en ny runda, men jag nöjde mig med att stanna hemma, plantera lite frön och göra lite vår i trädgården. I morgon hoppas jag på en långrunda, gärna upp emot en mil.

Skitrunda deluxe

Efter en vecka, lång som en halv evighet, gjorde jag äntligen helg och åkte hem för att byta om och fixa fredagsfysen. Jag var inte supertaggad, jag var trött och ute blåste det halv storm. Trots allt bytte jag om och kom i väg.

Benen kändes lättare än jag trott och vinden var inte på värsta viset i skogen. Jag tänkte, som så ofta, att det bara är dumt att tveka, det är ju så himla skönt bara man kommer i väg.

Efter ett par kilometer började det... ont i magen, som mensvärk upphöjt i kubik. Så där så att det nästa kväljde, liksom. Jag har haft så två gånger tidigare, i somras. Första gången gjorde det så ont att jag faktiskt blev rädd, ensam i skogen som jag var. Andra gången räckte det med att jag saktade farten så släppte det. Sen har jag inte känt det, och helt glömt det. Till i dag. Jag vet inte om det är någon slags håll, eller någon variant av löparmage. Det är inte så att jag får skutta in i skogen utan det gör bara ont och jag blir illamående.

Jag började med att sakta farten lite, försökte djupandas och hoppades att det skulle släppa men det blev bara värre. Till slut trodde jag att jag skulle kräkas, så då fick jag ge mig och börja gå. Sakta, sakta släppte det och jag försökte jogga lite igen men benen kändes tunga som bly. Andningen funkade inte, illamåendet låg på lur och motvinden gjorde saken ännu värre.

Väl hemma hade jag liksom kunnat slänga skorna och aldrig någonsin mer tagit ett joggingsteg. Istället tog jag en dusch och sen en kopp kaffe. Livsandarna återkom och jag kände att jag nog kanske, någon gång i en avlägsen framtid, kan tänka mig att ta ett, eller tt par, joggingsteg igen.

Ytterligare några timmar senare, med mat i magen och soffläge, så lovar jag mig själv att i morgon, då blir det minsann en bättre runda.

Snudd på halvvägs

In i mars, alltså.

Denna vecka kommer inte att gå till historien som den mest träningseffektiva någonsin, men den har i alla fall genererat 15 km jogging och en aning styrka. Det är jag nöjd med, med tanke på att veckan också innehållit ett kvällsjobb, ett besök av mamma och en trip till GeKås.

Sammanlagt, så här långt, har jag joggat ihop 35 km i mars. Det innebär att jag behöver höja farten en aning för att nå de 80 km jag satt upp för månaden, men då gör jag väl det då. :-) Trots allt går vi mot vår och ljusare tider. Då är det roligare och skönare att vara utomhus och då kan man plocka med kilometer än på ett tråkigt löpband.

Klent med träning

Denna vecka har det blivit rätt klent med träning. Vilodagen i måndags var ju planerad, liksom träningen i tisdags. Då blev det 5 km löpband och sen lite styrka.
I onsdags hade vi kvällsjobb så då blev det vila, och i torsdags kom mamma på besök så då blev det också vila.

I går skulle jag ha joggat, men vi var på GeKås och var inte klär där förrän klockan var närmare 19 och då var jag fullständigt sop-slut. Det fanns liksom inte energi över till ett endaste joggingsteg, jag orkade knappt duscha och släpa mig i säng.

Efter 2 timmar på GeKås i dag, 4 timmar i bil hem och sen packa upp en massa gula påsar så var det riktigt skönt att snöra på sig skorna och ta en runda i det underbara vädret. Strålande sol och helt vindstilla. Att benen var rätt sega och flåset rätt kasst gjorde liksom inget. Att jag dessutom fick sällskap av maken gjorde ju inte saken sämre.

Jag får kompensera veckans halvrisiga träning med ett pass i morgon också. Då ska jag göra säsongspremiär uppe i spåret vid Motorp.

Så var det det där med knäet då...

Efter en vilodag i går, då jag istället satt i bil i typ 9 timmar, var det dags att åka ner till gymmet i dag igen. Egentligen hade jag väl hellre joggat utomhus men det har blåst så förbaskat i dag, och jag ogillar blåst lika mycket som snö.

Väl på gymmet började jag med en snabb uppvärmningspromenad på bandet, 1 km, sen började jag jogga. 800 m i ett - för mig - högt tempo, 200 m rask promenad... i 6 km... utan minsta känning i nåt knä. Det gick så bra att jag till och med kunde spurta de sista 500 meterna.

Galet svettig, så där så det liksom droppade, stapplade jag av bandet och kraschade i gymmets soffa innan jag ens orkade gå in i omklädningsrummet, precis som det ska.

Till veckan får jag tänka om lite i min planering... Måndag brukar vara vilodag, och det finns risk att det får fortsätta så. Tisdag blir det träning, troligen löpband och styrka. På onsdag har vi öppet hus på skolan, vilket innebär att jag jobbar sent så då lär det inte bli nån träning, och på torsdag kommer mamma ner så då kan det också bli svårt att hinna få till nåt. På fredag ska vi till GeKås, men jag tar med mig skor och kläder så kan jag ta en runda efter shoppingen.

På lördagen räknar vi med att vara hemma rätt tidigt, så då bör jag hinna med ett pass till. Då får det bli löpband/styrka och så kör jag ett rent konditionspass på söndag.

Hej hopp, fyra pass trots att det är en massa annat också under vecka.

Inte mycket till fredagsfys

Fredagsfys före fredagsmys - eller hur?

Alltså åkte jag hem från jobbet, bytte om och drog till gymmet. Tanken var 5 km löpband och sen lite styrka men jag kände direkt att kroppen inte svarade som den skulle på löpbandet.

Kroppen kändes tung, benen stumma. Det är illa nog, men efter bara ett par hundra meters joggande kände jag av knäet. Det gjorde inte ont, men det kändes. Jag avbröt, gick lite till och började sedan jogga igen. Nope, samma sak. Vänster knä kändes, inte mycket men det kändes.

Jag brukar inte känna nåt, och jag har inga planer på att börja med det heller, så jag valde att lyssna på kroppen. Trots allt har jag nött en hel del löpband, så kanske är det dags att börja jogga utomhus, i mjuka motionsspår.

Jag avbröt det där sorgliga försöket till jogging efter ett par kilometer och körde lite mer styrka istället. Armar och axlar, men också en aning ben. Styrka är inte skoj, men säkert väldans nyttigt, så jag kan väl trösta mig med att det inte var helt bortkastat att åka till gymmet.

Men jag hade hellre kört skiten ur mig på löpbandet, och blivit så där underbart svettig....

Mensvärk, trötthet och allmän leda

Efter en rätt rörig dag på jobbet, och en mensvärk av episka mått, hade jag NOLL lust att byta om och bege mig ut och jogga. Den där lilla djävulen på axeln viskade nåt om att man inte behövde jogga när man har mensvärk... och att det nog är nyttigare att hänga i soffan när man känner sig stressad... och att jag ju tränade i går.. och i morgon är det fredag, vilket betyder fredagsfys.... Skälen att låta bli var många.

Men nu hade jag ju faktiskt bestämt att jag skulle jogga.. och jag vet att jag mår så himla gott efteråt... och med en alvedon så känns inte mensvärken... och jag behöver ju inte ta död på mig, jag kan ju ta en mysrunda... och utomhus, så skönt med frisk luft...

Alltså bytte jag om, snörade på mig skorna och begav mig ut. Ut, verkligen ut, det känns som om det är flera veckor sen jag joggade utomhus. Jag tog en omväg till spåret. Benen kändes förvånansvärt pigga så jag bestämde mig för att jogga hela vägen till spåret. Ingen gå-paus där inte.

Väl framme vid spåret så vet jag att det är rätt segt uppför i början, egentligen är det svagt uppför de första 700 meterna och jag orkar inte springa i uppförsbackar, det vet jag ju... eller....

Jag körde med metoden "bara en lyktstolpe till" tills jag var uppe för den första delen av backen. Där blir det en liten platå och där kunde jag hämta andan. Nästa etapp är brantare, men jag tog  mig an den också, med samma pedagogiska metod ... "bara en lyktstolpe till". Vips (eller nja, snarare FLÅS, så var jag uppe på krönet och jag hade en skaplig nedförsbacke att njuta av. Resten av spåret är ganska lätt, så då kände jag mig liksom rätt säker på att jag skulle fixa banan runt, trots allt.

Nöjd, på gränsen till kaxig, kom jag runt banan. Kvar var då ca 700 meter hem. En snutt på cykelbanan, en bit på vägen, en liten mördarbacke och så lite platt. Jag bestämde mig för att jag skulle jogga fram till cykelbanan... sen sköt jag upp det fram till vägen.... fram till mördarbacken.... sen körde jag "bara en lyktstolpe till" uppför backen.... den lilla platta som var kvar sen, den kunde jag ju inte gå på, när jag hade klarat av att jogga allt det andra, eller hur...

Alltså joggade jag hela vägen hem!

Väl hemma tankade jag givetvis över rutten från klockan till datorn. 5 km, i ett lugnt tempo, så lugnt att jag ju orkat jogga hela rundan... Med tanke på att jag nyss knäckt 35-minuters på löpband, och då var jag rätt slut, så tyckte jag nog att cirkus 40 var rätt rimligt.

36.19!! Fasen, helt plötslig känns ju Motorps-femman under 35 inte alls orimligt.

Mars - snart är det VÅR

Första mars.... och jag skulle ju kliva på den förträffliga motionsplanen som jag satt upp. Alltså åkte jag hem från jobbet, bytte snabbt om och drog ner till gymmet. Upp på löpbandet och sen var det bara att köra på 5 km. Jag hade varken energi eller lust att nöta 5 km jogging så jag körde intervaller. Knappt 40 min senare glider jag av bandet och drar mig mot styrkemaskinerna. Med fokus på armar och axlar roar jag mig där i 15-20 min (jag glömde att kolla tiden exakt) och när armarna kändes skönt möra åkte jag hem och duschade.

Då slängde jag ett öga på mitt motionsprogram och insåg att det skulle vara 60 min kondition på onsdagar, inte 40 min kondition och 20 min styrka. Jag hade liksom tagit ett tisdagspass.

Nåja, det är väl ingen katastrof, jag tränade ju i alla fall. 💪

Eftersom jag vilat både måndag och tisdag så hoppar jag torsdagsvila. I stället kör jag ren kondition i morgon, kanske till och med utomhus.