Just som jag trodde att jag kanske var lite piggare tog det om, och det rejält.
Bihålorna har jävlats, främst nattetid, på en nivå som gjort att jag valt att undvika att jogga i några dagar. Inte ens på julafton joggade jag, vilket kändes surt - men vuxen och klokt. Jag tror inte det är så hälsosamt att jogga med halsont, sprängande bihålor och hosta.
Nu känner jag mig ändå bättre. Inte helt bra, men klart bättre, så i morgon blir det nog en försiktig liten runda.
Sen är min plan att påbörja en runstreak vid nyår. Jag vill hänga på en grupp som heter Against Cancer We Runstreak så jag hoppas (siktar på) att köra en runstreak under januari månad.
tisdag 26 december 2017
fredag 22 december 2017
Fredagsfys med snorig näsa
Gårdagens lilla feber sov jag tydligen bort, för i morse vaknade jag med snorig näsa men ändå piggare.
Några timmar på jobbet innan det var dags att ta julledigt och så hem. Jag velade lite fram och tillbaka, fundera på om jag skulle avstå jogging i dag eller om jag skulle ta en liten, lugn runda för att fira att det är måndag och julledig.
Givetvis valde jag joggingrundan. Vädret var perfekt så det var liksom ingen uppoffring att snöra p sig skorna och dra i väg. Tvärtom.
Jag trippade i väg lite försiktigt, höll medvetet igen farten och bara njöt. Benen kändes helt okej och förkylningen ställde heller inte till nåt. Inte ens mördarbacken var nån riktig utmaning, troligen delvis pga den låga farten. Jag hade tänkt ta den lilla tvåan, men tog ändå en liten omväg så väl hemma klockade jag in på 2,4 km. Inget marathon direkt, men ändå en liten fredagsfys.
När man tittar på den hastighet jag höll så inser man ju att jag är en god representant för Team Snigel, men det är helt okej. Jag är en stolt Snigel. Hellre långsamt än inte alls, tänker jag.
Och säga vad man vill, men jag är en ruggigt jämn Snigel.
13,6 km - 2,4 km = 11,2 km kvar.
Några timmar på jobbet innan det var dags att ta julledigt och så hem. Jag velade lite fram och tillbaka, fundera på om jag skulle avstå jogging i dag eller om jag skulle ta en liten, lugn runda för att fira att det är måndag och julledig.
Givetvis valde jag joggingrundan. Vädret var perfekt så det var liksom ingen uppoffring att snöra p sig skorna och dra i väg. Tvärtom.
Jag trippade i väg lite försiktigt, höll medvetet igen farten och bara njöt. Benen kändes helt okej och förkylningen ställde heller inte till nåt. Inte ens mördarbacken var nån riktig utmaning, troligen delvis pga den låga farten. Jag hade tänkt ta den lilla tvåan, men tog ändå en liten omväg så väl hemma klockade jag in på 2,4 km. Inget marathon direkt, men ändå en liten fredagsfys.När man tittar på den hastighet jag höll så inser man ju att jag är en god representant för Team Snigel, men det är helt okej. Jag är en stolt Snigel. Hellre långsamt än inte alls, tänker jag.
Och säga vad man vill, men jag är en ruggigt jämn Snigel.
13,6 km - 2,4 km = 11,2 km kvar.
onsdag 20 december 2017
Men hallå....
Ja men hur smart är det inte att vakna upp med halsont och snorig näsa då, så här med bara dagar kvar av året och fortfarande inte 100 mil joggade....
måndag 18 december 2017
En halkig runda
Direkt efter jobbet bytte jag om och drog i väg på en runda. En runda som jag trodde skulle bli ca 3 km.
Eftersom det snöade i helgen, var kallt i morse men plusgrader nu så var det rejält halt bitvis, så det blev verkligen ingen snabb runda. Men det gjorde inget. Jag trippade på, nerför långa backen, längs hela Esplanaden (ca 1200 m raksträcka, det är pannbensträning det), en skarp kurva och så 800 m raksträcka till innan jag körde nästa nittiograderskurva och vände hemåt. Definitivt ingen rolig runda men den minst hala jag kunde komma på i dag.
Bortsett från en rätt slirig uppförsbacke på kanske 50 meter så joggade jag hela rundan - även mördarbacken.
Ingen kan säga att det gick snabbt, men det kändes bra och det är jag nöjd med.
Eftersom det snöade i helgen, var kallt i morse men plusgrader nu så var det rejält halt bitvis, så det blev verkligen ingen snabb runda. Men det gjorde inget. Jag trippade på, nerför långa backen, längs hela Esplanaden (ca 1200 m raksträcka, det är pannbensträning det), en skarp kurva och så 800 m raksträcka till innan jag körde nästa nittiograderskurva och vände hemåt. Definitivt ingen rolig runda men den minst hala jag kunde komma på i dag.Bortsett från en rätt slirig uppförsbacke på kanske 50 meter så joggade jag hela rundan - även mördarbacken.
Ingen kan säga att det gick snabbt, men det kändes bra och det är jag nöjd med.
17,6 km - 4 km = 13,6 km kvar till målet!
söndag 17 december 2017
En försiktig liten avrundning...
En kort runda i tisdags, 2,2 km, följdes av en 3,2-a i torsdags och sen toppade jag med en 6,4-a i går.
Sammanlagt 11,8 km vilket är helt okej.
Det innebär att jag nu har 17,6 km kvar till den magiska 100-mila-gränsen. 17,6 km... Det känns faktiskt rätt rimligt, som att jag har möjlighet att nå det.
För ett år sen, när jag satte målet, var jag inte alls säker på att jag skulle klara av det. Tvärtom trodde jag nog att jag hade fått hybris som ens tänkte tanken att kunna jogga 100 jäkla mil på ett år. HUNDRA MIL, det är ju galet långt.
I övrigt har det ju gått så där med mina mål och drömmar. 😅😅😅
Jag joggade hela timmen i Marieberg, bortsett från när jag drack vatten. Det var väl det enda jag fixade av de målsättningar jag hade. Mina drömmar sprack också. Milen under 65 min tycks vara omöjligt för mig, och UV missade jag med ungefär en kvart (fast det skyller jag på det galna vädret och leran, och jag är himla nöjd ändå).
Nu ska jag börja formulera mål och drömmar för 2018. Jag har ju en hel del lopp inplanerade, det är ju så himla roligt, men jag ska också ta tag i mina kostvanor och plocka bort de där sista, envisa kilona som är så tröga.
Den här gången ska jag tänka långsiktigt, jobba bort dåliga vanor och ersätta dem med bra vanor.
Sammanlagt 11,8 km vilket är helt okej.
Det innebär att jag nu har 17,6 km kvar till den magiska 100-mila-gränsen. 17,6 km... Det känns faktiskt rätt rimligt, som att jag har möjlighet att nå det.
För ett år sen, när jag satte målet, var jag inte alls säker på att jag skulle klara av det. Tvärtom trodde jag nog att jag hade fått hybris som ens tänkte tanken att kunna jogga 100 jäkla mil på ett år. HUNDRA MIL, det är ju galet långt.
I övrigt har det ju gått så där med mina mål och drömmar. 😅😅😅
Nu ska jag börja formulera mål och drömmar för 2018. Jag har ju en hel del lopp inplanerade, det är ju så himla roligt, men jag ska också ta tag i mina kostvanor och plocka bort de där sista, envisa kilona som är så tröga.
Den här gången ska jag tänka långsiktigt, jobba bort dåliga vanor och ersätta dem med bra vanor.
fredag 8 december 2017
SJÄLVKLART!
Vilken fredagstradition är bättre än #fredagsfysförefredagsmys?
Alltså drog jag i väg på en femma efter jobbet, trots att det blåste halv storm. Det var inte min snabbaste eller bästa femma, men det var skönt och jag kände mig nöjd efteråt - och det är väl ändå det viktigaste.
Jag fixade inte att jogga hela, jag kan inte ens säga att jag plockade fram pannbenet för att försöka, utan det var mer en njut-runda.
Bitvis hade jag sån vansinnig motvind att Carola skulle ha jublat över en sån fläkt. Men spela roll, tänker jag, jag körde min femma, jag blev svettig och trött. Mission completed!
34,4 km - 5 km = 29,4 km kvar till målet.
Alltså drog jag i väg på en femma efter jobbet, trots att det blåste halv storm. Det var inte min snabbaste eller bästa femma, men det var skönt och jag kände mig nöjd efteråt - och det är väl ändå det viktigaste.
Jag fixade inte att jogga hela, jag kan inte ens säga att jag plockade fram pannbenet för att försöka, utan det var mer en njut-runda.Bitvis hade jag sån vansinnig motvind att Carola skulle ha jublat över en sån fläkt. Men spela roll, tänker jag, jag körde min femma, jag blev svettig och trött. Mission completed!
34,4 km - 5 km = 29,4 km kvar till målet.
tisdag 5 december 2017
Det går i alla fall framåt
Direkt efter jobbet bytte jag om och drog i väg på en liten runda. Det är väldigt mörkt ute vid halv fem, så jag tyckte det var lika bra att se till att synas. Man har ju liksom ingen lust att bli en kylarprydnad på nån bil, tänker jag.Alltså var det såväl reflexjacka som tights med reflextryck som gällde i dag.
Målet var en kortis, en tvåa, så jag petade in lurarna i öronen och drog på en bra springlista.
Fötterna kändes rätt pigga och flåset hängde med trots att det var nästan nollgradigt. Mina luftrör älskar inte kyla (ingen del av min kropp gillar i och för sig kyla).
Piriformis tycks ha förlåtit mig, så jag försökte öka farten lite. Visserligen håller jag igen lite, försöker sätta ner fötterna extra mjuk för att minska stötarna på nåt vis, men i dag vågade jag ändå höja lite. Det kändes ju så bra.
När jag närmade mig sista korsningen innan mördarbacken hem funderade jag lite kort på att ta en omväg, men så kände jag att jag kunde ha chans på en bra tid (med efter-pririfomis-mått) och då valde jag att ta den vanliga vägen hem.
Till och med i mördarbacken orkade jag hålla farten uppe. Ja, nu pratar vi ju inte om nån risk för fortkörning men det var i alla fall en aning snabbare än en snigel.
Väl hemma var jag trött men inte sop-slut, precis som det ska alltså. Och tiden...?
Nytt EPPB (efter-piriformis-person-bästa)
36,4 km - 2 km = 34,4 km kvar till målet.
söndag 3 december 2017
Söndagsfys
Strålande sol, fem plusgrader och inte mycket vind - kan man hoppas på bättre joggingväder i december?
Det var inte särskilt svårt att snöra på sig skorna och dra ut på en liten runda, kan jag lova.
Jag började som vid min vanliga tvåa, upp mot vattentornet och in bland villorna. Efter bra precis en kilometer passerar jag en stig som leder in på motionsspåret. Jag tog den, och körde liksom halva spåret.
Väl i mål hade jag bara 2 km på klockan, så då hade jag två val för att komma upp i en trea:
Jogga hem och ta en sån där jämna-ut-kilometer-krok runt huset - eller ta en omväg hem.
Jag valde omvägen.
Det är, om inte annat, skönt att se nån annan liten krok av världen. Dessutom känns det trevligare att springa genom lite skog än bara på asfalt när man nu har chansen att springa i dagsljus.
39,9 km - 3,5 km = 36,4 km kvar till målet.
Även om mitt mål egentligen inte är tidsbaserat, så är det är ändå lite trist att upptäcka att jag liksom tappat så mycket i hastighet. Innan jag fick ont så snittade jag på tider mellan 8,5 och 9,0 rätt stabilt. Att då se att jag nu inte ens når upp till 8 känns vl lite så där, även om jag ser att jag ju ändå går framåt. Det tre rundor jag tagit sen sjukgymnasten gett sitt godkännande har ju i alla fall en positiv trend.
Jag känner ju både att jag tappat flåset och att jag håller igen lite för att inte få ont igen. Dålig kombo kan man tycka.
Nåja, det första målet får väl ändå bli att hålla sig på en nivå som inte gör att piriformis börjar protestera igen. Nästa steg får bli att stegra såväl distans som hastighet. Fram till nyår tänker jag försöka hålla mig på ca en mil i veckan, fördelat på 3 pass. Två lite kortare, ett lite längre. De kortare kan jag köra bara på asfalt, kvällstid, men det lite längre får gå i motionsspår för att få lite mjukare underlag.
Låter inte det vuxet och klokt?
Det var inte särskilt svårt att snöra på sig skorna och dra ut på en liten runda, kan jag lova.
Jag började som vid min vanliga tvåa, upp mot vattentornet och in bland villorna. Efter bra precis en kilometer passerar jag en stig som leder in på motionsspåret. Jag tog den, och körde liksom halva spåret.
Väl i mål hade jag bara 2 km på klockan, så då hade jag två val för att komma upp i en trea:
Jogga hem och ta en sån där jämna-ut-kilometer-krok runt huset - eller ta en omväg hem.
Det är, om inte annat, skönt att se nån annan liten krok av världen. Dessutom känns det trevligare att springa genom lite skog än bara på asfalt när man nu har chansen att springa i dagsljus.
39,9 km - 3,5 km = 36,4 km kvar till målet.
Även om mitt mål egentligen inte är tidsbaserat, så är det är ändå lite trist att upptäcka att jag liksom tappat så mycket i hastighet. Innan jag fick ont så snittade jag på tider mellan 8,5 och 9,0 rätt stabilt. Att då se att jag nu inte ens når upp till 8 känns vl lite så där, även om jag ser att jag ju ändå går framåt. Det tre rundor jag tagit sen sjukgymnasten gett sitt godkännande har ju i alla fall en positiv trend. Jag känner ju både att jag tappat flåset och att jag håller igen lite för att inte få ont igen. Dålig kombo kan man tycka.
Nåja, det första målet får väl ändå bli att hålla sig på en nivå som inte gör att piriformis börjar protestera igen. Nästa steg får bli att stegra såväl distans som hastighet. Fram till nyår tänker jag försöka hålla mig på ca en mil i veckan, fördelat på 3 pass. Två lite kortare, ett lite längre. De kortare kan jag köra bara på asfalt, kvällstid, men det lite längre får gå i motionsspår för att få lite mjukare underlag.
Låter inte det vuxet och klokt?
fredag 1 december 2017
Fredagsfys före fredagsmys
Det är en himla bra regel. En regel jag brukar följa, men som de senaste veckorna liksom har trillat bort. Eller veckor... typ sen tidig höst...
Men i dag skyndade jag mig hem efter jobbet, bytte om och drog i väg. En femma var planen, eftersom jag anmält mig till ett virtuellt lopp där man ska springa minst en femma i veckan under december.
Jag har inte direkt världens bästa flås, det har liksom inte blivit bättre av ett gäng lata veckor, men jag tog det otroligt lugnt, till och med för att vara en Snigel. Vid ett par tillfällen tog jag en kort gåvila för att få ner puls och flås.
En liten omväg till slingan, och sedan ett varv i spåret, innan jag tog en liten extra omväg hem för att hamna på fem kilometer.
Som vanligt, eftersom jag fasen bor på en alptopp, avslutades rundan med en mördarbacke, men jag tog fram pannbenet och joggade (saaaakta, saaakta) uppför - men jag gick inte!
Vädret var helt okej, strax över nollan, och det var helt vindstilla. Trots kass kondis var det faktiskt skönt.
Piriformis känns, inte mycket, jag kan inte ens säga att det gör ont, men den känns. Dessutom kändes skorna stumma och hårda. Kanske ska det gamla paret få pension. Jag har ju ett par till.... eller tre....
Men i dag skyndade jag mig hem efter jobbet, bytte om och drog i väg. En femma var planen, eftersom jag anmält mig till ett virtuellt lopp där man ska springa minst en femma i veckan under december.
Jag har inte direkt världens bästa flås, det har liksom inte blivit bättre av ett gäng lata veckor, men jag tog det otroligt lugnt, till och med för att vara en Snigel. Vid ett par tillfällen tog jag en kort gåvila för att få ner puls och flås.
En liten omväg till slingan, och sedan ett varv i spåret, innan jag tog en liten extra omväg hem för att hamna på fem kilometer.Som vanligt, eftersom jag fasen bor på en alptopp, avslutades rundan med en mördarbacke, men jag tog fram pannbenet och joggade (saaaakta, saaakta) uppför - men jag gick inte!
Vädret var helt okej, strax över nollan, och det var helt vindstilla. Trots kass kondis var det faktiskt skönt.
Piriformis känns, inte mycket, jag kan inte ens säga att det gör ont, men den känns. Dessutom kändes skorna stumma och hårda. Kanske ska det gamla paret få pension. Jag har ju ett par till.... eller tre....
44,9 km - 5 km = 39,9 km kvar till MÅLET.
måndag 27 november 2017
YES!!
Tänk att två kilometer, i ett tempo värdigt en halvpigg 90-åring, kan kännas som ett os-guld. Två kilometer...
Fötterna kändes lätta, flåset funkade fint - allt var bara så ljuvligt. Hade det inte varit för att jag är så himla vuxen och klok, hade jag tagit en längre runda direkt men sjukgymnasten sa att jag skulle starta försiktigt. Helst varva gång och jogging, men det råkade jag nog glömma.
Det flöt på så fint att inte ens mördarbacken kändes jobbig. Den såg inte ens jobbig ut.
Kan den ha krymt? Plattats ut på nåt vis, liksom...?
Innan jag invigde mina nya, fina skor i dag hade jag 46,9 km kvar till de magiska 100 mil jag strävar mot.
Nu är det bara 44,9 km kvar. 😅 💪
Fötterna kändes lätta, flåset funkade fint - allt var bara så ljuvligt. Hade det inte varit för att jag är så himla vuxen och klok, hade jag tagit en längre runda direkt men sjukgymnasten sa att jag skulle starta försiktigt. Helst varva gång och jogging, men det råkade jag nog glömma.
Det flöt på så fint att inte ens mördarbacken kändes jobbig. Den såg inte ens jobbig ut.
Kan den ha krymt? Plattats ut på nåt vis, liksom...?
Innan jag invigde mina nya, fina skor i dag hade jag 46,9 km kvar till de magiska 100 mil jag strävar mot.
Nu är det bara 44,9 km kvar. 😅 💪
söndag 26 november 2017
Slutspurt
Jag hade i princip gett upp mitt mål om att hinna jogga 100 mil under 2017.
I går räknade jag, och insåg att det räcker med att jag snittar på knappt 1,5 km/dag fram till nyår, så är jag i mål.
I den bästa av världar kan jag alltså jogga en liten runda varje dag. Jag har ju min tvåkilometers-runda, som bara tar en kvart. Jag kan ju dessutom variera mig och ta en liten längre runda ibland, för att ha lite i reserv liksom.
Men - oavsett vilket - så lever hoppet. Jag kan absolut hinna med mina 100 mil. Och det vill jag ju, med tanke på att jag låg så bra till, så länge.
I går köpte jag nya joggingskor. Ett par som ska vara bra vid frosthalka. Dubbskor har jag redan, men den där ytliga, eländiga frosthalkan är liksom värre. Nu blev det ett par Saucony Peregrine Ice 6. Inte nog med att de är sköna (och snygga), de var dessutom nedsatta med 30% eftersom nummer 7 är på väg in.
Min tanke är nu att jag ska jogga minst 4 ggr/v. Jag behöver få ihop ca 1 mil i veckan, och det borde inte vara särskilt svårt. En två kilometers och en fyra kilometers runt i villaområdet under veckan, och en fyrakilometers i motionsspåret under helgen. Alternativt kan tvåan bytas ut mot en tvåa på löpbandet, på gymmet, och kombineras med styrka.
Oavsett vilket så inser jag att det ju inte alls är omöjligt, trots att både piriformis och latmasken gjort sitt bästa för att jävlas med mig.
Utöver det så kör jag vidare på LCHF. I helgen har jag haft en liten paus eftersom vi varit i Örebro på Öl- och whiskeymässa, bott på hotell och ätit extra gott. Visst var det både gott och trevligt, men det är liksom inte värt att trilla tillbaka helt. Jag ser fram emot att komma tillbaka till bra mat igen. Nästa paus blir den 16/12, då vi ska äta julmat med dottern och hennes familj.
Om (när) jag går i mål så ska jag unna mig en belöning. En belöning för att jag bekämpat Latmasken och kommit tillbaka till joggingskorna. En morot att jobba mot, helt enkelt.
Belöningen blir nåt jag länge tänkt köpa, men som jag liksom inte kommit till skott med. Nånstans har jag väl ändå tyckt att det ändå är rätt mycket pengar för en leksak. Men om (när) jag spränger 100-mila-gränsen så ska jag trycka på köp.
I går räknade jag, och insåg att det räcker med att jag snittar på knappt 1,5 km/dag fram till nyår, så är jag i mål.
I den bästa av världar kan jag alltså jogga en liten runda varje dag. Jag har ju min tvåkilometers-runda, som bara tar en kvart. Jag kan ju dessutom variera mig och ta en liten längre runda ibland, för att ha lite i reserv liksom.
Men - oavsett vilket - så lever hoppet. Jag kan absolut hinna med mina 100 mil. Och det vill jag ju, med tanke på att jag låg så bra till, så länge.
I går köpte jag nya joggingskor. Ett par som ska vara bra vid frosthalka. Dubbskor har jag redan, men den där ytliga, eländiga frosthalkan är liksom värre. Nu blev det ett par Saucony Peregrine Ice 6. Inte nog med att de är sköna (och snygga), de var dessutom nedsatta med 30% eftersom nummer 7 är på väg in.Min tanke är nu att jag ska jogga minst 4 ggr/v. Jag behöver få ihop ca 1 mil i veckan, och det borde inte vara särskilt svårt. En två kilometers och en fyra kilometers runt i villaområdet under veckan, och en fyrakilometers i motionsspåret under helgen. Alternativt kan tvåan bytas ut mot en tvåa på löpbandet, på gymmet, och kombineras med styrka.
Oavsett vilket så inser jag att det ju inte alls är omöjligt, trots att både piriformis och latmasken gjort sitt bästa för att jävlas med mig.
Utöver det så kör jag vidare på LCHF. I helgen har jag haft en liten paus eftersom vi varit i Örebro på Öl- och whiskeymässa, bott på hotell och ätit extra gott. Visst var det både gott och trevligt, men det är liksom inte värt att trilla tillbaka helt. Jag ser fram emot att komma tillbaka till bra mat igen. Nästa paus blir den 16/12, då vi ska äta julmat med dottern och hennes familj.
Om (när) jag går i mål så ska jag unna mig en belöning. En belöning för att jag bekämpat Latmasken och kommit tillbaka till joggingskorna. En morot att jobba mot, helt enkelt.
Belöningen blir nåt jag länge tänkt köpa, men som jag liksom inte kommit till skott med. Nånstans har jag väl ändå tyckt att det ändå är rätt mycket pengar för en leksak. Men om (när) jag spränger 100-mila-gränsen så ska jag trycka på köp.
tisdag 21 november 2017
Eländiga halka
Snö, is och minusgrader är inte mitt favoritväder så i dag besökte jag gymmet efter jobbet. Tanken var 45 minuter på cross trainer men efter 10 min höll jag på att bryta ihop. SÅ JÄKLA TRÅKIGT! Jag höll ut i 30 min, svettigt och tröttande, men tråkigt.
Jag vet att jag borde köra lite styrka också, men jag har så svårt att komma igång med det. Det bästa vore ju att få in ett pass styrka varje vecka, plus 2-3 pass kondition. Det skulle gå, tid har jag ju, det gäller bara att komma i gång. Och för att komma igång är det ju bara att bestämma sig..
Jag vet att jag borde köra lite styrka också, men jag har så svårt att komma igång med det. Det bästa vore ju att få in ett pass styrka varje vecka, plus 2-3 pass kondition. Det skulle gå, tid har jag ju, det gäller bara att komma i gång. Och för att komma igång är det ju bara att bestämma sig..
måndag 20 november 2017
Dagens motion - promenad
I dag blev det en rask promenad hem från bussen. Det är väl en sisådär 2 km, så det är ju inte något långpass, men det är både isigt och halt ute just nu så det fick räcka. Fast man försöker låta bli, så går man ju och spänner sig lite så där skitnödigt så det känns lite i min älskade piriformis.
Men vad då, en knapp halvtimmes promenad är ju bättre än inget... Eller hur) :-)
Men vad då, en knapp halvtimmes promenad är ju bättre än inget... Eller hur) :-)
söndag 19 november 2017
Det känns bra
I dag kom jag mig äntligen för att prova lite försiktig jogg. Jag trotsade snön (blä) och halkan (dubbel-blä) och tog en väldigt långsam och försiktig tripp-jogg.Piriformis kändes inget, inte alls. Så himla skönt! Jag var ändå förståndig nog att nöja mig med 2 km, men jag fixade att jogga hela - även upp för mördarbacken!
Nu hoppas jag att det fortsätter bra, att det onda är borta och att jag kan bygga upp mitt flås igen. Jag ska försöka röra på mig lite varje dag denna vecka, men blanda jogg med styrka. Inte på max, dels för att jag så nyss klivit på LCHF, dels för att höften inte ska börja jävlas igen, men ändå lite varje dag. Mixa jogging med styrka, liksom.
Målet är ju att fixa Sylvesterloppet på nyårsafton.
Vad gäller maten, som ju också är en viktig del i det här, så har jag fixat matlådor för hela arbetsveckan. Broccolifrittata, kyckling, köttfärspaj, korv med broccolimos och köttfärslimpa.
Till frukost blir det smoothie denna vecka. Smoothie på hallon/blåbär, kokosdryck, ärtprotein och lite chiafrön.
Fram till jul blir det LCHF, bortsett från ett par - planerade - undantag. Om jag känner att jag mår bra av det så fortsätter jag efter jul.
tisdag 14 november 2017
LCHF
Jag tänker köra LCHF en period, för att få bukt på mitt eviga sötsug. Egentligen är det inga större problem att byta ut kolhydraterna - problemet är att det är så himla svårt att hålla nere fettet.
Jag vet att de där riktigt renodlade LCHFarna matar in fett nästan obegränsat men jag kanske är fett-förstörd, eller så har jag en aning sunt förnuft, för det känns liksom inte helt okej att mosa i sig fett i massor.
Mitt mål är att hålla ett vettigt kalori-intag men att ändå hålla LCHF-proportioner på det hela. En rätt käck utmaning, känner jag, men det är värt att testa.
För att få lite hjälp tänker jag mata in det jag äter på matdagboken.se. Kanske inte varje dag men tillräckligt ofta för att jag ska ha koll på såväl kolhydrater som kalorier.
Dessutom är jag ju lite nördig när det gäller mätbara saker, men siffror och diagram så där, så det här upplägget passar nog mig. Jag gillar att kunna se vad och hur jag ätit.
Nu ska jag bara hitta en del bra recept så att jag kan variera min mat. Det får bli en del av min målsättning, tror jag, att prova nya recept.
Jag vet att de där riktigt renodlade LCHFarna matar in fett nästan obegränsat men jag kanske är fett-förstörd, eller så har jag en aning sunt förnuft, för det känns liksom inte helt okej att mosa i sig fett i massor.
Mitt mål är att hålla ett vettigt kalori-intag men att ändå hålla LCHF-proportioner på det hela. En rätt käck utmaning, känner jag, men det är värt att testa.
För att få lite hjälp tänker jag mata in det jag äter på matdagboken.se. Kanske inte varje dag men tillräckligt ofta för att jag ska ha koll på såväl kolhydrater som kalorier.Dessutom är jag ju lite nördig när det gäller mätbara saker, men siffror och diagram så där, så det här upplägget passar nog mig. Jag gillar att kunna se vad och hur jag ätit.
Nu ska jag bara hitta en del bra recept så att jag kan variera min mat. Det får bli en del av min målsättning, tror jag, att prova nya recept.
måndag 13 november 2017
Det går framåt...
I alla fall känns det så. De senaste dagarna har jag knappt känt av kära piriformis alls, så jag hoppas det betyder att de övningar jag fick från sjukgymnasten funkar.
Eftersom hon sa att jag kunde motionera när smärtan försvunnit hoppas jag på en känna-mig-för-promenad i morgon efter jobbet. Känns det bra lutar det åt att jag tar en liten försiktigt joggingrunda i slutet av veckan. Jag vill ju inte vänta hur länge som helst, man tappar ju så snabbt.
Känns det inte bra så ska jag försöka komma ner på gymmet och ta ett pass på cross trainern. Det är ju inte så där vansinnigt kul, men bättre än inget (försöker jag intala mig själv i alla fall).
Så fort jag kommer i gång på riktigt ska jag dessutom sätta upp en träningsplan. En plan som styr upp min träning - och en plan som jag FANIMIG ska följa.
Jag ska dessutom styra upp min kost, men där har jag redan tjuvstartat genom att köra lite sockeravgiftning med hjälp av LCHF.
Jag ska sätta mig ner och skriva ner såväl kortsiktiga som långsiktiga mål, mål som jag ska jobba mot under 2018 (även om jag mjukstartar redan nu).
Eftersom hon sa att jag kunde motionera när smärtan försvunnit hoppas jag på en känna-mig-för-promenad i morgon efter jobbet. Känns det bra lutar det åt att jag tar en liten försiktigt joggingrunda i slutet av veckan. Jag vill ju inte vänta hur länge som helst, man tappar ju så snabbt.
Känns det inte bra så ska jag försöka komma ner på gymmet och ta ett pass på cross trainern. Det är ju inte så där vansinnigt kul, men bättre än inget (försöker jag intala mig själv i alla fall).
Så fort jag kommer i gång på riktigt ska jag dessutom sätta upp en träningsplan. En plan som styr upp min träning - och en plan som jag FANIMIG ska följa.
Jag ska dessutom styra upp min kost, men där har jag redan tjuvstartat genom att köra lite sockeravgiftning med hjälp av LCHF.
Jag ska sätta mig ner och skriva ner såväl kortsiktiga som långsiktiga mål, mål som jag ska jobba mot under 2018 (även om jag mjukstartar redan nu).
tisdag 7 november 2017
Målsättningar....
Eftersom det är så himla jättesynd om mig nu när piriformis krånglar (eller nä, det är inte jättesynd, jag är bara lite ynklig) så sitter jag och funderar på nästa års mål.
Jag hoppas fortfarande hinna med 100 mil innan 2017 är slut men jag inser ju att det blir lite knöligt ifall det här drar ut på tiden.
Till nästa år tänker jag mig ett annat upplägg. Jag ska sikta mer på långsiktighet.
Om jag väljer ut en vana/ovana per månad som jag vill förändra - och så jobbar jag med den, en i taget liksom. På en måndag borde det nya ha hunnit sätta sig och jag kan införa/ta bort en annan vana/ovana.
Nåt i stil med:
Januari - inget sött under veckorna
Februari - minst 150 min svettig träning/vecka
Mars - styrketräning minst en gång i veckan
April -
Maj - läsa, minst 150 min/vecka
Juni -
Juli - snitta på 10 000 steg/dag
Augusti -
September -
Oktober -
November -
December -
När året är slut så bör jag ha en del nya, hälsosamma vanor - och gjort mig av med några mindre hälsosamma.
Jag hoppas fortfarande hinna med 100 mil innan 2017 är slut men jag inser ju att det blir lite knöligt ifall det här drar ut på tiden.
Till nästa år tänker jag mig ett annat upplägg. Jag ska sikta mer på långsiktighet.
Om jag väljer ut en vana/ovana per månad som jag vill förändra - och så jobbar jag med den, en i taget liksom. På en måndag borde det nya ha hunnit sätta sig och jag kan införa/ta bort en annan vana/ovana.
Nåt i stil med:
Januari - inget sött under veckorna
Februari - minst 150 min svettig träning/vecka
Mars - styrketräning minst en gång i veckan
April -
Maj - läsa, minst 150 min/vecka
Juni -
Juli - snitta på 10 000 steg/dag
Augusti -
September -
Oktober -
November -
December -
När året är slut så bör jag ha en del nya, hälsosamma vanor - och gjort mig av med några mindre hälsosamma.
måndag 6 november 2017
Piriformis-elände
I dag besökte jag sjukgymnasten och visst var det som jag befarat - piriformis jäklas.
Hon böjde och bände på mig och konstaterade att det var den där päronformade lilla rackaren som ställde till det.
Jag fick några övningar att göra, stretch, smidighet och stabilitet, lite laser och sen en ny tid om tre veckor. Jag får inte jogga så länge jag har ont, men annan träning var inget problem. Raska promenader (om jag inte får ont) eller ett svettigt pass på cross trainer går alltså bra, men hallå - jag vill jogga!
Å andra sidan så inser jag ju (vuxet nog) att jag nog spar tid på att inte skynda på... så jag väntar väl snällt och låter den lille jäkeln vila.
Hon böjde och bände på mig och konstaterade att det var den där päronformade lilla rackaren som ställde till det.
Jag fick några övningar att göra, stretch, smidighet och stabilitet, lite laser och sen en ny tid om tre veckor. Jag får inte jogga så länge jag har ont, men annan träning var inget problem. Raska promenader (om jag inte får ont) eller ett svettigt pass på cross trainer går alltså bra, men hallå - jag vill jogga!
Å andra sidan så inser jag ju (vuxet nog) att jag nog spar tid på att inte skynda på... så jag väntar väl snällt och låter den lille jäkeln vila.
söndag 5 november 2017
Ont i rumpan
Min skinka/höft/rumpa är inte alls förtjust i att jogga. Så länge jag bara går känns den lite bara, men efter gårdagens Kilsbergsleden så skulle jag ta en liten mys-söndags-jogg i dag men då kändes det mest som om jag hade en kniv i skinkan. Jag inser ju att det inte är som det ska, så jag får bita i det sura äpplet och besöka en sjukgymnast.
Tack och lov har vi en sjukgymnast här i Hallsberg, och dubbel-tack-och-lov har hon ett återbud i morgon så jag kan fixa första besöket redan i morgon. Sen får jag väl se vad hon säger.
Utöver min bristande träning, både beroende på rumpan och på latmasken, så har jag fallit tillbaka fullständigt på snabba kolhydrater. Det funkar ju inte, det vet jag, men det är ju så himla svårt att låta bli.
Det gör mig så trött, att en vuxen och normalbegåvad kvinna äter sånt som hon vet inte är nyttigt och rör sig alldeles för lite. Varför är jag inte mer rädd om mig, egentligen? Jag är ju liksom inte 22 längre, så jag borde ju verkligen kamma mig.
Det första får minsann bli att dra ner på kolhydraterna. Några få undantag får det bli, som när jag ska till Göteborg för då har vi beställt en tre-rätters middag med fast meny.
Vad gäller träning får jag se vad sjukgymnasten säger i morgon, men jag hoppas hon lagar lite snabbt så att jag kan träna. Annars får det blir styrka och nån slags rehab. Träna ska jag. Punkt!
Tack och lov har vi en sjukgymnast här i Hallsberg, och dubbel-tack-och-lov har hon ett återbud i morgon så jag kan fixa första besöket redan i morgon. Sen får jag väl se vad hon säger.
Utöver min bristande träning, både beroende på rumpan och på latmasken, så har jag fallit tillbaka fullständigt på snabba kolhydrater. Det funkar ju inte, det vet jag, men det är ju så himla svårt att låta bli.
Det gör mig så trött, att en vuxen och normalbegåvad kvinna äter sånt som hon vet inte är nyttigt och rör sig alldeles för lite. Varför är jag inte mer rädd om mig, egentligen? Jag är ju liksom inte 22 längre, så jag borde ju verkligen kamma mig.
Det första får minsann bli att dra ner på kolhydraterna. Några få undantag får det bli, som när jag ska till Göteborg för då har vi beställt en tre-rätters middag med fast meny.
Vad gäller träning får jag se vad sjukgymnasten säger i morgon, men jag hoppas hon lagar lite snabbt så att jag kan träna. Annars får det blir styrka och nån slags rehab. Träna ska jag. Punkt!
söndag 22 oktober 2017
Stockhom above and below
I går sprang jag STHLM above end below, ett unikt lopp där man fick springa i tunnlar och längs vattnet på Söder. Ett roligt lopp som verkligen var upplevelse-baserat, det var inte ens nån tidtagning.
Visserligen är min form just nu inte på topp men helt kasst gick det inte - om man bortser från att höften inte gillar att jag joggar.
Lite surt, men nu får det bli lite Diclofenac, stretch och höft-träning. Dessutom lutar det åt ett besök hos nån naprapat, för att se om de kan hitta felet och laga det.
Vad gäller övriga regler för mig, inga sötsaker och ingen skräpmat, så har det funkat bra. Lite godis i går, plus en halloumi-tallrik, men inget annat.
Rejält med promenad i fredags, 8 km i joggingskor i går och rätt mycket promenad i dag gör att jag hållit träningsplaneringen också.
I morgon hoppas jag på en försiktig jogg och på tisdag tänker jag besöka gymmet. På onsdag kanske jag nöjer mig med en promenad och på torsdag är tanken att jag ska kliva av bussen tidigare och jogga hem.
torsdag 19 oktober 2017
Ett omvänt nyårslöfte
Jag har ju helt tappat det här. Har hamnat i en ond cirkel. Jag vet ju att jag får mer energi när jag tränar - men jag har inte tillräckligt med energi för att träna....
Det här måste brytas!
Dags för ett omvänt nyårslöfte, alltså ett löfte fram till nyår.
Från och med i morgon och fram till nyårsafton - i 72 dagar - ska jag banne mig hålla mig på mattan.
Det innebär:
*inget godis eller andra sötsaker mer än på lördagar (och julafton).
*ingen skräpmat annat än på lördagar (och julafton).
*minst 30 minuters rörelse per dag.
*minst 4 svettiga pass per vecka.
På nyårsafton avslutar jag detta med att springa Sylvesterloppet i Göteborg. Då vill jag orka jogga hela loppet, helt utan gåvila.
På väg dit kör jag Stockholm above and below på lördag och Kilsbergsleden i november. Det lutar dessutom åt att jag ska köra ett 6h i Växjö helgen innan jul.
Nu jäklar ska gymkortet och joggingskorna nötas, fläsket röras och Latmasken få en match.
Det här måste brytas!
Dags för ett omvänt nyårslöfte, alltså ett löfte fram till nyår.
Från och med i morgon och fram till nyårsafton - i 72 dagar - ska jag banne mig hålla mig på mattan.
Det innebär:
*inget godis eller andra sötsaker mer än på lördagar (och julafton).
*ingen skräpmat annat än på lördagar (och julafton).
*minst 30 minuters rörelse per dag.
*minst 4 svettiga pass per vecka.
På nyårsafton avslutar jag detta med att springa Sylvesterloppet i Göteborg. Då vill jag orka jogga hela loppet, helt utan gåvila.
På väg dit kör jag Stockholm above and below på lördag och Kilsbergsleden i november. Det lutar dessutom åt att jag ska köra ett 6h i Växjö helgen innan jul.
Nu jäklar ska gymkortet och joggingskorna nötas, fläsket röras och Latmasken få en match.tisdag 10 oktober 2017
Nya gymmet
I dag invigde jag mitt nya gymkort. Gymmet känns verkligen nytt. Eller, alltså, inte lokalen, det är en typisk standard-kommunal-gym-lokal. Inte dålig på något vis, men inte hipp och flashig heller.
Maskinerna, däremot, är alldeles nya och fina. Det var ett rent nöje att kliva upp och köra ett par km som uppvärmning på löpbandet.
Sedan testade jag några benmaskiner och ett par gädd-hängs-maskiner innan jag körde att par kilometer på löpbandet igen.
Lite extra skoj var det att jag hittade en rumpa-ben-maskin jag aldrig sett förr. Jag får väl se om det känns nåt extra i morgon.
Oavsett vilket känns det grymt skönt att ha fått till ett pass igen.
Maskinerna, däremot, är alldeles nya och fina. Det var ett rent nöje att kliva upp och köra ett par km som uppvärmning på löpbandet.
Sedan testade jag några benmaskiner och ett par gädd-hängs-maskiner innan jag körde att par kilometer på löpbandet igen.
Lite extra skoj var det att jag hittade en rumpa-ben-maskin jag aldrig sett förr. Jag får väl se om det känns nåt extra i morgon.
Oavsett vilket känns det grymt skönt att ha fått till ett pass igen.
måndag 9 oktober 2017
Ny start på nytt gym
I dag öppnar ett nytt gym här i stan. Eftersom det gym jag är medlem på är rätt slitet och trist tog jag chansen och skrev in mig på det nya gymmet.
Tanken är att jag ska åka dit direkt efter jobbet i morgon och köra lite löpband och styrka. Min målsättning är att jag sen ska köra TRE PASS I VECKAN. Tre pass, valfri variant, men tre svettiga pass. Hur jävla svårt ska det vara, liksom....
Tanken är att jag ska åka dit direkt efter jobbet i morgon och köra lite löpband och styrka. Min målsättning är att jag sen ska köra TRE PASS I VECKAN. Tre pass, valfri variant, men tre svettiga pass. Hur jävla svårt ska det vara, liksom....
fredag 6 oktober 2017
Det här går ju så där...
Alltså, jag skulle behöva nån som lyfter upp mig från soffan och lotsar ut mig i spåret.
Efter några dagar, så där halvkrasslig av nån jäkla förkylning, har jag tappat såväl lust som ork att ens tänka att jag ska byta om och bege mig ut.
Jag hade ju tänkt svettas varje dag denna vecka men har inte kommit ut en enda gång. Svid i halsen, snor i näsan och lite feber i pannan har liksom gjort att det inte riktigt varit läge. Nu känner jag inte av halsen men är fortfarande lite snuvig. Inte på värsta viset så i helgen måste det bli en runda - eller två - så att jag kommer i gång igen.
Helst skulle jag vilja ha ett annat motionsspår än det här utanför, men man kan inte få allt.... sägs det...
Efter några dagar, så där halvkrasslig av nån jäkla förkylning, har jag tappat såväl lust som ork att ens tänka att jag ska byta om och bege mig ut.
Jag hade ju tänkt svettas varje dag denna vecka men har inte kommit ut en enda gång. Svid i halsen, snor i näsan och lite feber i pannan har liksom gjort att det inte riktigt varit läge. Nu känner jag inte av halsen men är fortfarande lite snuvig. Inte på värsta viset så i helgen måste det bli en runda - eller två - så att jag kommer i gång igen.
Helst skulle jag vilja ha ett annat motionsspår än det här utanför, men man kan inte få allt.... sägs det...
söndag 1 oktober 2017
Inte nån rekordmånad
September blev ingen bra månad, vad gäller antalet kilometer. Däremot var det nog mitt livs snabbaste joggingmånad, och det är väl bra, tänker jag.
Jag persade rätt rejält och tyckte nog att formkurvan pekade rakt upp - i alla fall i några dagar där i slutet av månaden. Sen planade den ut, och i dag störtdök den.
Eller vänta lite nu... när jag tittar på tiden sr jag ändå att jag hållit en helt okej hastighet. I dag snittade jag på 7 min/km och för ca 1,5 månad sen var det liksom en riktigt bra hastighet. För några veckor sen var det ungefär vad jag höll men i dag tyckte jag det var dåligt. Tänk så man kan ändra sig.
Däremot var det galet tungt i dag. Benen hade noll tryck och det var så där att jag knappt återhämtade mig ens i nedförsbackarna. Jag får skylla på att jag slarvat med maten i helgen och att jag jobbat en hel del i trädgården innan jag drog i väg.
Nu hoppas jag att jag kan komma i gång ordentligt med joggandet så att oktober blir en bättre månad.
Jag persade rätt rejält och tyckte nog att formkurvan pekade rakt upp - i alla fall i några dagar där i slutet av månaden. Sen planade den ut, och i dag störtdök den.
Eller vänta lite nu... när jag tittar på tiden sr jag ändå att jag hållit en helt okej hastighet. I dag snittade jag på 7 min/km och för ca 1,5 månad sen var det liksom en riktigt bra hastighet. För några veckor sen var det ungefär vad jag höll men i dag tyckte jag det var dåligt. Tänk så man kan ändra sig.
Däremot var det galet tungt i dag. Benen hade noll tryck och det var så där att jag knappt återhämtade mig ens i nedförsbackarna. Jag får skylla på att jag slarvat med maten i helgen och att jag jobbat en hel del i trädgården innan jag drog i väg.
Nu hoppas jag att jag kan komma i gång ordentligt med joggandet så att oktober blir en bättre månad.
fredag 29 september 2017
Inget fredagsfys
Gårdagens jogg känns i höften i dag. Inte mycket, men det känns. Jag skulle antagligen kunna ta en runda, men jag valde att vara klok och avstå.
Istället åkte jag hem efter jobbet och firade fredags med en liten tupplur och sen mest bara soffhäng. Trots allt är det ju soffpotatisens dag i dag.
I morgon blir det en tur söderut till barn och barnbarn, så då blir det heller ingen jogging. Däremot hoppas jag på en runda på söndag, så att det inte går alltför långt mellan rundorna. Tröskeln hinner liksom växa sig så hög om jag inte nöter ner den regelbundet.
Istället åkte jag hem efter jobbet och firade fredags med en liten tupplur och sen mest bara soffhäng. Trots allt är det ju soffpotatisens dag i dag.I morgon blir det en tur söderut till barn och barnbarn, så då blir det heller ingen jogging. Däremot hoppas jag på en runda på söndag, så att det inte går alltför långt mellan rundorna. Tröskeln hinner liksom växa sig så hög om jag inte nöter ner den regelbundet.
onsdag 27 september 2017
Ja men eller hur...
Mina planer på en liten runstreak denna vecka sket sig liksom direkt. Med en huvudvärk av gigantiska mått i måndags var det bara att överleva dagen på jobbet och sen hem och krascha i soffan.
I går drog jag i väg till Motorp för en lugn runda i det underbara vädret. Benen kändes okej och jag gick ut lite väl hårt. Jag försökte sakta ner efter dryga 2 kilometer men tydligen trummade jag ändå på rätt bra och väl i nål insåg jag att jag persat på Motorp. Mitt livs andra femma under 34 min, dessutom. Den första var under Broloppet, så den räknas inte riktigt då jag ju hade draghjälp där.
Ett litet problem med det här är att jag blir lite för fixerad vid tiden. Även om jag tänker mig en soft runda så höjer jag tempot och hoppas på en bra tid. Jag måste komma ifrån det, för jag vill ju njuta av mina rundor.
Kanske körde jag ändå för hårt i går för i morse kände jag av höften/ljumsken så jag valde att ta en vilodag i dag också. Åkte på Ikea och köpte en hallspegel istället.
Mitt mål är att träna varannan dag, tisdag, torsdag, fredag och söndag. Vi får väl se hur det blir, men det är målet i alla fall.
I går drog jag i väg till Motorp för en lugn runda i det underbara vädret. Benen kändes okej och jag gick ut lite väl hårt. Jag försökte sakta ner efter dryga 2 kilometer men tydligen trummade jag ändå på rätt bra och väl i nål insåg jag att jag persat på Motorp. Mitt livs andra femma under 34 min, dessutom. Den första var under Broloppet, så den räknas inte riktigt då jag ju hade draghjälp där.
Ett litet problem med det här är att jag blir lite för fixerad vid tiden. Även om jag tänker mig en soft runda så höjer jag tempot och hoppas på en bra tid. Jag måste komma ifrån det, för jag vill ju njuta av mina rundor.
Kanske körde jag ändå för hårt i går för i morse kände jag av höften/ljumsken så jag valde att ta en vilodag i dag också. Åkte på Ikea och köpte en hallspegel istället.
Mitt mål är att träna varannan dag, tisdag, torsdag, fredag och söndag. Vi får väl se hur det blir, men det är målet i alla fall.
söndag 24 september 2017
Aj aj aj...
En förkylning och en latmask har gjort att jag, den senaste veckan, bara joggat en gång. I torsdags kände jag att jag nästan var tvungen att ta enrunda, så jag snörade på mig skorna och drog i väg på en fyra. Och vilken fyra sen! Nytt PB, en helt galen fart runt hela spåret.
I helgen har jag varit i Göteborg på Choklad-, lakrits- och delikatessmässa så jag har haft ett uppehåll i mitt godisuppehåll. Jag har ätit fin choklad, god lakrits och lite annat gott. Helt okej, men det känns också rätt skönt att gå tillbaka till godisfritt i morgon.
Jag skulle dessutom behöva jogga ihop en del kilometer innan september är slut, så jag hoppas kunna fixa några kilometer varje dag denna vecka. Nu är förkylningen borta, så nu har jag liksom inget att skylla på, tänker jag.
Minst 4 km per dag i 6 dagar genererar ju minst 24 km, vilket skulle putsa siffrorna för september. Putsa, men inte rädda helt. Jag ligger klart efter budget denna månad.
Nu får det bli skärpning, med andra ord!
I helgen har jag varit i Göteborg på Choklad-, lakrits- och delikatessmässa så jag har haft ett uppehåll i mitt godisuppehåll. Jag har ätit fin choklad, god lakrits och lite annat gott. Helt okej, men det känns också rätt skönt att gå tillbaka till godisfritt i morgon.
Jag skulle dessutom behöva jogga ihop en del kilometer innan september är slut, så jag hoppas kunna fixa några kilometer varje dag denna vecka. Nu är förkylningen borta, så nu har jag liksom inget att skylla på, tänker jag.
Minst 4 km per dag i 6 dagar genererar ju minst 24 km, vilket skulle putsa siffrorna för september. Putsa, men inte rädda helt. Jag ligger klart efter budget denna månad.
Nu får det bli skärpning, med andra ord!
lördag 16 september 2017
Nya Broloppet
I morse satte vi oss i bilen, min man och jag, för att åka till Motala och Nya Broloppet. Det var rätt mulet och lite så där gråkallt, men vädret kan man ändå inte göra nåt åt så det är ingen idé att gnälla.
Väl i Motala hämtade vi ut våra nummerlappar och fick våra t-shirtar. Lite skoj att det inte var en träningströja, utan en vanlig t-shirt. Av någon konstig anledning har jag redan en väldig massa funktionströjor. Vi rörde oss mot tävlingsområdet där vi först tittade på Knatteloppet. Små KNATTAR, upp till 6 år, kutade 500 m - hur söta som helst. Nästa start var ungdomsloppet, de mellan 6 och 12 år som skulle springa 2,5 km. Det är ju bara att inse att man inte har en chans mot dem. De första kom ju i mål fasen innan de ens hunnit startat, tyckte jag.
Sen var det vår tur, vi som skulle springa 5 eller 10 km.
Starten var, som vanligt, trång men spela roll. Det tar den tid det tar. Man fick man kryssa rätt mycket mellan folk som gick eller joggade lite långsammare, men det gör inte mig nåt. Tvärtom känner jag mig extra snabb när jag får springa förbi andra.
Som vanligt drogs jag med i lite för hög hastighet i början, det är ju så lätt hänt när man kryssar sig fram. Jag försökte ändå hålla ner farten, men det gick så där. Benen trummade på, och snart pep klockan både på en kilometer och på två. Hann nästan inte med själv. Uppför bron var det riktigt tungt, så där gick jag. Tittade lite på utsikten, men jävlar vad högt det var! Nerför bron, en liten krok och sen en vätskekontroll. Ett par klunkar vatten, kanske onödigt på ett femkilometerslopp, men det var gott.
Sen var det bara 1,5 km kvar, längs vattnet. Strålande sol och så himla underbart.
Precis innan målrakan blev jag omsprungen - av segraren i 10 km-loppet! Nåja, är man en snigel, så är man. Man ska inte stressa. Man ska njuta av loppet, få valuta för pengarna.
Väl i mål fick vi vår medalj - en riktigt snygg en, plus banan, vatten och en goodiebag. Och vilken jäkla goodiebag!! Jag har väl aldrig sett en så välfylld goodiebag.
Vi fick dessutom en äppelkaka som var nästan kriminellt god plus en kopp kaffe. Trots mitt sockerstopp valde jag att äta - och njuta av - den.
Jag vet inte vad som skulle kunnat vara bättre på loppet, det var liksom alla rätt skulle jag vilja påstå. Jag hoppas verkligen jag kommer ihåg att anmäla mig till loppet nästa år också.
Väl hemma tankade jag ur klockan och insåg att jag kunde vara nöjd även med dagens tid. Nu ska vi ju komma ihåg att jag är en snigel. Jag brukar springa 5 km på ca 35 min lite olika beroende på dagsform och slinga. I dag klockade jag in på 33:29!!! (ja, det är värt tre utropstecken)
Jag snittade på 6:39 min/km trots att jag, alldeles i början fick trängas, att jag gick uppför bron och att jag stannade till för att dricka vatten. Det är helt enkelt galet bra, för att vara jag. Jag slog PB på 5 km. Det är ju alltid svårt att veta exakt hur mycket PB det blir eftersom det nästan alltid är med någon liten decimal, men min nästa snabbaste femma snittade jag på 6:51min/km så det borde ju innebära en förbättring med en minut om inte min matte är helt ur spel.
Väl i Motala hämtade vi ut våra nummerlappar och fick våra t-shirtar. Lite skoj att det inte var en träningströja, utan en vanlig t-shirt. Av någon konstig anledning har jag redan en väldig massa funktionströjor. Vi rörde oss mot tävlingsområdet där vi först tittade på Knatteloppet. Små KNATTAR, upp till 6 år, kutade 500 m - hur söta som helst. Nästa start var ungdomsloppet, de mellan 6 och 12 år som skulle springa 2,5 km. Det är ju bara att inse att man inte har en chans mot dem. De första kom ju i mål fasen innan de ens hunnit startat, tyckte jag.
Sen var det vår tur, vi som skulle springa 5 eller 10 km.
Starten var, som vanligt, trång men spela roll. Det tar den tid det tar. Man fick man kryssa rätt mycket mellan folk som gick eller joggade lite långsammare, men det gör inte mig nåt. Tvärtom känner jag mig extra snabb när jag får springa förbi andra.
Som vanligt drogs jag med i lite för hög hastighet i början, det är ju så lätt hänt när man kryssar sig fram. Jag försökte ändå hålla ner farten, men det gick så där. Benen trummade på, och snart pep klockan både på en kilometer och på två. Hann nästan inte med själv. Uppför bron var det riktigt tungt, så där gick jag. Tittade lite på utsikten, men jävlar vad högt det var! Nerför bron, en liten krok och sen en vätskekontroll. Ett par klunkar vatten, kanske onödigt på ett femkilometerslopp, men det var gott. 
Sen var det bara 1,5 km kvar, längs vattnet. Strålande sol och så himla underbart.
Precis innan målrakan blev jag omsprungen - av segraren i 10 km-loppet! Nåja, är man en snigel, så är man. Man ska inte stressa. Man ska njuta av loppet, få valuta för pengarna.
Väl i mål fick vi vår medalj - en riktigt snygg en, plus banan, vatten och en goodiebag. Och vilken jäkla goodiebag!! Jag har väl aldrig sett en så välfylld goodiebag.Vi fick dessutom en äppelkaka som var nästan kriminellt god plus en kopp kaffe. Trots mitt sockerstopp valde jag att äta - och njuta av - den.
Jag vet inte vad som skulle kunnat vara bättre på loppet, det var liksom alla rätt skulle jag vilja påstå. Jag hoppas verkligen jag kommer ihåg att anmäla mig till loppet nästa år också.
Väl hemma tankade jag ur klockan och insåg att jag kunde vara nöjd även med dagens tid. Nu ska vi ju komma ihåg att jag är en snigel. Jag brukar springa 5 km på ca 35 min lite olika beroende på dagsform och slinga. I dag klockade jag in på 33:29!!! (ja, det är värt tre utropstecken)
Jag snittade på 6:39 min/km trots att jag, alldeles i början fick trängas, att jag gick uppför bron och att jag stannade till för att dricka vatten. Det är helt enkelt galet bra, för att vara jag. Jag slog PB på 5 km. Det är ju alltid svårt att veta exakt hur mycket PB det blir eftersom det nästan alltid är med någon liten decimal, men min nästa snabbaste femma snittade jag på 6:51min/km så det borde ju innebära en förbättring med en minut om inte min matte är helt ur spel.
fredag 15 september 2017
Fredagsfys före fredagsmys
Så klart!
Efter en lång - men bra - vecka på jobbet satt det som en fläskläpp med en runda uppe vid Motorp. Tanken var att ta femman, och om jag hade ork kvar skulle jag ta 1,5-rundan också. Det finns en sexa också, men den där extra lilla rundan som skiljer femman från sexan är så himla jobbig att jag brukar undvika att ta sexan.
När jag kom till stället där femman och sexan delar på sig flög f*n i mig och jag fortsatte rakt fram. Jag valde sexan.
Benen trummade på. Inte i nån turbo, jag är ju ändå en snigel, men ändå. Den där öglan på drygt en kilometer passerades och jag kom tillbaka in på femman utan att ha behövt ta någon gåvila.
Strålande sol, nästan 20 plusgrader och alldeles vindstilla - ren njutning alltså.
En liten vidrig orm tog väl kanske udden av den fullständiga njutningen, men den sprang jag förbi (just, jag sprang förbi den, jag väntade inte på att den skulle ringla bort) och fortsatte in mot mål. För att inte sluta på 6,2 km (som banan är) tog jag en extra liten krok och klockade in på 6,5 km.
Helt okej, tycker jag nog.
Efter en lång - men bra - vecka på jobbet satt det som en fläskläpp med en runda uppe vid Motorp. Tanken var att ta femman, och om jag hade ork kvar skulle jag ta 1,5-rundan också. Det finns en sexa också, men den där extra lilla rundan som skiljer femman från sexan är så himla jobbig att jag brukar undvika att ta sexan.
När jag kom till stället där femman och sexan delar på sig flög f*n i mig och jag fortsatte rakt fram. Jag valde sexan.
Benen trummade på. Inte i nån turbo, jag är ju ändå en snigel, men ändå. Den där öglan på drygt en kilometer passerades och jag kom tillbaka in på femman utan att ha behövt ta någon gåvila.
Strålande sol, nästan 20 plusgrader och alldeles vindstilla - ren njutning alltså.
En liten vidrig orm tog väl kanske udden av den fullständiga njutningen, men den sprang jag förbi (just, jag sprang förbi den, jag väntade inte på att den skulle ringla bort) och fortsatte in mot mål. För att inte sluta på 6,2 km (som banan är) tog jag en extra liten krok och klockade in på 6,5 km.
Helt okej, tycker jag nog.
torsdag 14 september 2017
En liten runda i regnet
Direkt efter jobbet bytte jag om och drog i väg ut i spåret. 4 km, inte snabbt men helt okej. Med lite inslag av gåvila, jag hade liksom inte lust eller pannben att pressa mig så mycket, men det var en skön runda.
En lång arbetsvecka, rejäl mensvärk och allmän hösttrötthet tar ut sin rätt, och jag är väldigt nöjd med att ha kommit ut i spåret i alla fall.
I morgon är det äntligen fredag och då hoppas jag på en lite längre runda, gärna uppe vid Motorp.
En lång arbetsvecka, rejäl mensvärk och allmän hösttrötthet tar ut sin rätt, och jag är väldigt nöjd med att ha kommit ut i spåret i alla fall.
I morgon är det äntligen fredag och då hoppas jag på en lite längre runda, gärna uppe vid Motorp.
onsdag 13 september 2017
Viljornas kamp
I dag var det nästan slagsmål här hemma.
Latmasken slogs med Hurtbullen och var väldigt nära att vinna. Latmasken lockade med att ligga på soffan, under filten. Kanske dricka lite Bailey´s. Titta lite på tv. Bara vara lat.
Hurtbullen kontrade med att det skulle bli skönare att ligga på soffan efteråt. Efter en liten runda och sen en dusch.
Latmasken tog till lite fula knep. Kände att det nog var lite kallt och ruggigt, bjöd på lite chai latte.
Hurtbullen harklade sig och upprepade hur skönt det skulle bli att bänka sig i soffan, under filten, efteråt. När man känner sig duktig.
Latmasken försökte sig på saker som att det nog var liiite svidigt och ont i halsen - och då ska man ju inte jogga - och förresten skulle jag ju ändå inte hinna bygga upp nån kondition till lördagens lopp.
Då fick Hurtbullen nog, tyckte det var ett jävla gnäll. Bytte om, snörade på sig skorna och tog en liten runda.
Och - visst är det grymt skönt så här efteråt, efter en runda, en dusch, lite mat och nu soffläge.
Latmasken slogs med Hurtbullen och var väldigt nära att vinna. Latmasken lockade med att ligga på soffan, under filten. Kanske dricka lite Bailey´s. Titta lite på tv. Bara vara lat.
Hurtbullen kontrade med att det skulle bli skönare att ligga på soffan efteråt. Efter en liten runda och sen en dusch.
Latmasken tog till lite fula knep. Kände att det nog var lite kallt och ruggigt, bjöd på lite chai latte.
Hurtbullen harklade sig och upprepade hur skönt det skulle bli att bänka sig i soffan, under filten, efteråt. När man känner sig duktig.
Latmasken försökte sig på saker som att det nog var liiite svidigt och ont i halsen - och då ska man ju inte jogga - och förresten skulle jag ju ändå inte hinna bygga upp nån kondition till lördagens lopp.
Då fick Hurtbullen nog, tyckte det var ett jävla gnäll. Bytte om, snörade på sig skorna och tog en liten runda.
Och - visst är det grymt skönt så här efteråt, efter en runda, en dusch, lite mat och nu soffläge.
tisdag 12 september 2017
Om alla rundor vore som dagens...
...skulle jag aldrig mer jogga.
Tunga ben, ännu tyngre fötter, ingen rytm, inget tempo, inget flyt.
Men - i morgon är en annan dag. :-)
Tunga ben, ännu tyngre fötter, ingen rytm, inget tempo, inget flyt.
Men - i morgon är en annan dag. :-)
Dag 1
I går var en lååååång dag på jobbet. I och med att vi hade föräldramöte slutade jag inte förrän vid 20.30. Trots detta kunde jag sköta maten som planerat. Over night-gröt till frukost, en liten taco-paj till lunch, kycklingsallad till middag och ett par knäckemackor till kvällsmellis. Trots tillgång till kakor hela dagen (och kvällen) höll jag mig sockerfri.
Bra jobbat!
Bra jobbat!
söndag 10 september 2017
342 dagar kvar
Den senaste tiden har jag tappat lite löpning. Allt nytt på jobbet, renovering av klädkammaren och en lurkande förkylning har gjort att jag valt bort joggandet i några dagar.
I morse släpptes startplatserna till UltraVasan 2018 och jag hängde liksom på låset för en plats. Efter några stressiga minuter då jag först inte kom in, sen inte kom på vilket inlogg jag hade och slutligen roddade runt mellan anmälningssidan och BankID så fick jag mitt bekräftelsemejl.
Snabbt som en iller drog jag i väg ett mejl till Kungshaga hotell och bekräftade min bokning där så nu är även boendet bokat. Det känns skönt att ha allt klart, liksom.
Som en kick-start blir det nu ett omtag i det här godis-stoppet, så från och med i morgon är det slut på godis och sötsaker (med ett litet uppehåll när jag ska på Chokladkalaset i Göteborg). Fram tills jag åker till STHLM Above and Below är det ordning och reda som gäller. Ingen skräpmat, ingen godis och inget annat skräp. Dessutom ska jag undvika kolhydrater, i alla fall de tomma och snabba rackarna.
Dessutom ska jag sätta fart på joggingskorna igen, så att det blir nån ordning på det hela. Jag vet ju att det är så skönt när alla bitar är på plats.
I morse släpptes startplatserna till UltraVasan 2018 och jag hängde liksom på låset för en plats. Efter några stressiga minuter då jag först inte kom in, sen inte kom på vilket inlogg jag hade och slutligen roddade runt mellan anmälningssidan och BankID så fick jag mitt bekräftelsemejl.Snabbt som en iller drog jag i väg ett mejl till Kungshaga hotell och bekräftade min bokning där så nu är även boendet bokat. Det känns skönt att ha allt klart, liksom.
Som en kick-start blir det nu ett omtag i det här godis-stoppet, så från och med i morgon är det slut på godis och sötsaker (med ett litet uppehåll när jag ska på Chokladkalaset i Göteborg). Fram tills jag åker till STHLM Above and Below är det ordning och reda som gäller. Ingen skräpmat, ingen godis och inget annat skräp. Dessutom ska jag undvika kolhydrater, i alla fall de tomma och snabba rackarna.Dessutom ska jag sätta fart på joggingskorna igen, så att det blir nån ordning på det hela. Jag vet ju att det är så skönt när alla bitar är på plats.
söndag 3 september 2017
Carina - Mördarbacken 3-1
Av de senaste 4 joggingrundorna har jag fixat MÖRDARBACKEN tre gånger. I fredags försökte jag inte ens, för då kände jag av min förkylning så då ville jag inte få särskilt mycket pulshöjning.
Snigel-streaken är nu tre dagar gammal och jag har kört 4 km, 2 km, 4 km. I morgon lär det bli en kortis för då ska jag börja måla om i min klädkammare. Den ska nämligen bli en walk-in-closet :-D
Snigel-streaken är nu tre dagar gammal och jag har kört 4 km, 2 km, 4 km. I morgon lär det bli en kortis för då ska jag börja måla om i min klädkammare. Den ska nämligen bli en walk-in-closet :-D
torsdag 31 augusti 2017
Snigel-streak
Så här när höstrusket slår till och samarbetar med Latmasken är det lite motigt att bege sig ut efter jobbet vissa kvällar. Särskilt som jag ännu njuter av att ha fixat UV och att det nya jobbet tar rätt mycket hjärnenergi.
Samtidigt vet jag ju att det är så mycket svårare att komma igång ju längre tid jag låter det gå mellan rundorna, så här måste göras nåt drastiskt.
Alltså slängde jag ihop en snigel-streak under september månad och bjöd in facebooks bästa grupp - Team Snigel. På bara ett par timmar hade nästan 30 st galningar hängt på så från och med i morgon och 30 dagar framåt är det daglig motion som gäller. Minst 1, 6 km jogging, gärna mer.
Att jag, efter lunch, började bli snorig och få svid i halsen bortser jag i från och kurerar mig akut i kväll.
Samtidigt vet jag ju att det är så mycket svårare att komma igång ju längre tid jag låter det gå mellan rundorna, så här måste göras nåt drastiskt.
Alltså slängde jag ihop en snigel-streak under september månad och bjöd in facebooks bästa grupp - Team Snigel. På bara ett par timmar hade nästan 30 st galningar hängt på så från och med i morgon och 30 dagar framåt är det daglig motion som gäller. Minst 1, 6 km jogging, gärna mer.
Att jag, efter lunch, började bli snorig och få svid i halsen bortser jag i från och kurerar mig akut i kväll.
onsdag 30 augusti 2017
Vi kör väl en repris
Höften har förlåtit mig och träningsvärken är borta - så nu kan jag jogga igen. 4 km i måndags och 5 km i går, helt utan känningar. Sånt gillar vi!
Nästa helg släpps platserna till UV45 2018, och jag ska banne mig ställa klockan för att hänga på låset till det biljettsläppet.
I vanliga fall när jag sprungit lite tuffare lopp, som 6h och GöteborgsVarvet, så har jag liksom muttrat nåt om "aldrig mer" när jag gått mål, och gärna några veckor efteråt också. Under UV visste jag, varenda steg, att jag ville göra det nästa år också. Trots lera och regn, trots trötta och värkande ben, så njöt jag och tyckte det var riktigt kul. Jag antar att det är nåt fel i huvudet på mig, men det var verkligen kul.
Nu är min stora fasa att jag inte ska få nån startplats nästa år, men så illa kan det väl ändå inte vara... väl...
Nästa helg släpps platserna till UV45 2018, och jag ska banne mig ställa klockan för att hänga på låset till det biljettsläppet.
I vanliga fall när jag sprungit lite tuffare lopp, som 6h och GöteborgsVarvet, så har jag liksom muttrat nåt om "aldrig mer" när jag gått mål, och gärna några veckor efteråt också. Under UV visste jag, varenda steg, att jag ville göra det nästa år också. Trots lera och regn, trots trötta och värkande ben, så njöt jag och tyckte det var riktigt kul. Jag antar att det är nåt fel i huvudet på mig, men det var verkligen kul.
Nu är min stora fasa att jag inte ska få nån startplats nästa år, men så illa kan det väl ändå inte vara... väl...
tisdag 22 augusti 2017
T R Ä N I N G S V Ä R K och ont i höften
Träningsvärken från helvetet kan man ju stå ut med, det är nästan en liten bonus som tack för ett bra jobb, men att höften smärtar är lite sämre.
Jag har rört mig, smidigt som ett stelopererat kassaskåp, ett par dagar men i dag kändes benen ändå rätt pigga så jag bytte om och for till Motorp för en liten femma. En femma, en kortis, knappt värt att knyta skorna för, när man är en ultralöpare, eller hur. (ja, jag är lite dryg)
Väl i Motorp började jag jogga så långsamt att jag knappt rörde mig framåt. Benen var väl inte så där spänstiga att jag kunde hoppa höjdhopp jämfota, men det funkade. Tyvärr så började höften protestera redan efter några hundra meter, så jag valde att ta av redan vid trekilometers-spåret och jogga lite försiktigt tillbaka. Jag har liksom ingen lust att få nån långvarig värk, utan det får ta några dagar att hämta igen sig.
Det var ju inte bara 45 km jogging/gång, det gällde ju dessutom att parera stegen åt alla håll för att inte fötterna skulle ta egna beslut och slira i väg i en egen omloppsbana.
Trots detta njuter jag ännu av känslan efter loppet, att jag klarade av det, att jag inte tappade humöret trots väder och underlag, att jag bara älskade det varenda steg.
Jag har rört mig, smidigt som ett stelopererat kassaskåp, ett par dagar men i dag kändes benen ändå rätt pigga så jag bytte om och for till Motorp för en liten femma. En femma, en kortis, knappt värt att knyta skorna för, när man är en ultralöpare, eller hur. (ja, jag är lite dryg)Väl i Motorp började jag jogga så långsamt att jag knappt rörde mig framåt. Benen var väl inte så där spänstiga att jag kunde hoppa höjdhopp jämfota, men det funkade. Tyvärr så började höften protestera redan efter några hundra meter, så jag valde att ta av redan vid trekilometers-spåret och jogga lite försiktigt tillbaka. Jag har liksom ingen lust att få nån långvarig värk, utan det får ta några dagar att hämta igen sig.
Det var ju inte bara 45 km jogging/gång, det gällde ju dessutom att parera stegen åt alla håll för att inte fötterna skulle ta egna beslut och slira i väg i en egen omloppsbana.
Trots detta njuter jag ännu av känslan efter loppet, att jag klarade av det, att jag inte tappade humöret trots väder och underlag, att jag bara älskade det varenda steg.
söndag 20 augusti 2017
UltraVasan45 - SÅ jäkla häftigt!!
Efter att ha väntat i nästan ett år har jag nu - äntligen - genomfört min UltraVasa.
Strax innan klockan ringde vaknade jag, efter en natt med nervöst orolig sömn, av att det hällregnade mot fönstret. Kanske inte det bästa uppvaknandet, men vädret kan man ju ändå inte påverka, så varför låta vädret påverka mig....
Vi åt hotellfrukost och begav oss sedan mot starten i Oxberg. Regnet visade inga tendenser till att avta, men speakern lovade att det skulle upphöra - framåt lunch. En klen tröst när starten gick kl 9.
Nåväl, det var ju liksom bara att gill läget, och trots allt var det rätt varmt. Jag menar, hellre 15 grader och regn än 30 grader och sol.
De första kilometerna gick lite för snabbt för mitt bästa, men det var svårt att hålla igen. Efter några kilometer började dock en jäkla stigning, så då gav det sig själv. Där gick det inte snabbt. Det var några rätt överjävliga backar, skulle man kunna säga, så vi valde att gå rätt långa sträckor där för att inte köra slut på oss. Vi ville ju i mål, få medalj och finisher-tröja. Man prioriterar ju.
Men vad gör väl det, jag köper väl nya då. För jag har fixat UltraVasan.
Klart värt att fira med lite bubbel, eller hur?
Strax innan klockan ringde vaknade jag, efter en natt med nervöst orolig sömn, av att det hällregnade mot fönstret. Kanske inte det bästa uppvaknandet, men vädret kan man ju ändå inte påverka, så varför låta vädret påverka mig....
Vi åt hotellfrukost och begav oss sedan mot starten i Oxberg. Regnet visade inga tendenser till att avta, men speakern lovade att det skulle upphöra - framåt lunch. En klen tröst när starten gick kl 9.
Nåväl, det var ju liksom bara att gill läget, och trots allt var det rätt varmt. Jag menar, hellre 15 grader och regn än 30 grader och sol.
De första kilometerna gick lite för snabbt för mitt bästa, men det var svårt att hålla igen. Efter några kilometer började dock en jäkla stigning, så då gav det sig själv. Där gick det inte snabbt. Det var några rätt överjävliga backar, skulle man kunna säga, så vi valde att gå rätt långa sträckor där för att inte köra slut på oss. Vi ville ju i mål, få medalj och finisher-tröja. Man prioriterar ju.
Regnet fortsatte att förgylla vår färd mot Mora. Det regnade mer eller mindre, men det upphörde liksom inte. Spåret var mer lera än spår och vattenpölarna stora nog att rymma en haj och ett par krokodiler.
Men jag lät varken underlaget eller nederbörden påverka mitt humör. Jag njöt verkligen av hela loppet, fnissade lite över det bedrövliga vädret och över hur slipprigt och halt det var. Stämningen var god både bland deltagarna och bland funktionärerna så det var ändå så jäkla underbart.
Efter halva sträckan stannade vi till, syrran och jag, och förevigade oss. Att vi ser ut som dränkta katter på bilden bjuder vi på.
När det var drygt 15 km kvar fick syrran känningar i rumpan så hon valde att sakta ner. Jag kände mig fortfarande rätt pigg, även om det kändes en del i höfter och lår, så jag nötte på.
Efter några timmar tittade dock solen fram, inte länge men den visade i alla fall att det fanns där uppe bakom molnen nånstans. Regnet upphörde så pass att jag - nästan - hann få tröjan att torka. Eller kanske inte torka, men sluta droppa av regnvatten. Därför var det lite kul att Mora, alltså företaget, hade satt upp en reklam-grej:
Jag kan lova att en dusch inte var vad jag behövde just då, men det roade mig. Snacka om att den reklamkampanjen var.. ska vi säga.... äh, vi släpper det.
När man passerar Eldris är det mindre än en mil kvar, ensiffrigt med andra ord, så då kändes det nästan som om man var i mål. Eftersom det fanns skyltar vid varje kilometer var det lätt att räkna ner och det tickade på. 8 km kvar... 7.... 6... 5.... 4...
Nya regnskurar kom och blötte ner mig men det spelade ingen roll. När jag kom in i Mora-parken, som man hört så mycket om, så var det så himla häftigt, det var så där så att man fick stå-päls. Bara en kilometer kvar, en enda ynklig kilometer. Över bron och in på upploppet, där var det dags att börja jogga lite försiktigt, för man joggar ju in över mållinjen. Publiken var underbar. Man kände sig som segraren när folk jublande, hejade och applåderade och väl i mål var jag så slut, så nöjd och så jävla kaxig. Jag hade klarat det!
Men oj så skitig jag var. Skitig och genomblöt. De stackars skorna lär väl inte torka på två veckor. Minst!
Klart värt att fira med lite bubbel, eller hur?
Var det jobbigt? JA!
Vill jag göra om det? ABSOLUT!
söndag 6 augusti 2017
En rätt lat vecka
Sommarens sista semestervecka har varit väldigt lat. Jag joggade 6 km i måndags, i tisdags var jag på GeKås och onsdagen tillbringade jag mest i soffan. Torsdagen ägnade vi åt att resa upp en stenmur, så det går väl att klassa som motion även om det inte innebar några kilometer. Fredagen var väl mest också lat, liksom lördag, måste jag erkänna. Veckans stegmängd är pinsamt låg, under 50 000 steg är inte godkänt, så det måste bli bättring på det.
Sammanlagd jogging denna vecka är 10 km. Tio, vad fasen är det, liksom. De 6 km jag svettades ihop i måndags kändes riktigt bra, så varför jag inte joggat mer i veckan kan jag inte förklara. Det bara inte blev av, liksom.... Att ta en runda i dag var, i princip, obligatoriskt. Det var liksom inte läge att dra ut på det längre, men oj så opepp och tung jag kände mig. Jag snörade på mig skorna och drog i väg, helt inställd på att ta ett varv i spåret, helt utan krav.
Jag joggade dit och en bit in i spåret. Sedan gick jag en liten bit, joggade igen och gick en liten bit och sen joggade jag hela vägen hem - även uppför mördarbacken som jag egentligen inte orkar jogga uppför. Och inte nog med det. Jag höll en riktigt bra fart.
Nu är kylskåpet fullt av färdiga matlådor, så att det räcker både till lunch och middag fram till på fredag. Då slipper jag komma hem från jobbet, trött och hungrig, och ställa mig vid spisen.
I morgon börjar jag jobba. Då ska jag köra 30 dagar med ordning och reda. Då är det slut med godis och andra sötsaker. Det är slut med skräpmat och dålig planering. Minst tre svettiga pass i veckan ska jag klämma in, och de övriga dagarna ska jag minst ta en promenad.
Och det ska faktiskt bli skönt. Ledighet i all ära, men rutiner..... Ja tack!
Sammanlagd jogging denna vecka är 10 km. Tio, vad fasen är det, liksom. De 6 km jag svettades ihop i måndags kändes riktigt bra, så varför jag inte joggat mer i veckan kan jag inte förklara. Det bara inte blev av, liksom.... Att ta en runda i dag var, i princip, obligatoriskt. Det var liksom inte läge att dra ut på det längre, men oj så opepp och tung jag kände mig. Jag snörade på mig skorna och drog i väg, helt inställd på att ta ett varv i spåret, helt utan krav.
Jag joggade dit och en bit in i spåret. Sedan gick jag en liten bit, joggade igen och gick en liten bit och sen joggade jag hela vägen hem - även uppför mördarbacken som jag egentligen inte orkar jogga uppför. Och inte nog med det. Jag höll en riktigt bra fart.
Nu är kylskåpet fullt av färdiga matlådor, så att det räcker både till lunch och middag fram till på fredag. Då slipper jag komma hem från jobbet, trött och hungrig, och ställa mig vid spisen.
I morgon börjar jag jobba. Då ska jag köra 30 dagar med ordning och reda. Då är det slut med godis och andra sötsaker. Det är slut med skräpmat och dålig planering. Minst tre svettiga pass i veckan ska jag klämma in, och de övriga dagarna ska jag minst ta en promenad.
Och det ska faktiskt bli skönt. Ledighet i all ära, men rutiner..... Ja tack!
onsdag 2 augusti 2017
Skövde 6h - och juli
I lördags körde jag ett sextimmarslopp i Skövde. Ett sånt lopp funkar så att man - under sex timmar - springer/går så många varv man vill/orkar/hinner på en 400-meters bana. Runt, runt, runt...
Jag hoppades givetvis på att nå marathon-distans men hade ändå bestämt att det viktigaste var ett långpass så här innan UV45. Vid minsta känning av ont lovade jag mig själv att sakta ner och inte riskera något.
Loppet började kl 12 så strax före kl 9 satte vi oss i bilen för transport till Skövde. Vi hämtade ut våra nummerlappar, åt en banan och kollade in de som redan var i gång, de som körde 24h och 48h. När starten gick kände jag mig lite så där lagom taggad, sex timmar är en lång tid men det var perfekt väder och lagom mycket folk.
Jag började med att jogga i 4 varv, sen gick jag ett, joggade 4 varv, gick ett... Så höll jag på i en timme. Även om jag hade orkat att jogga mer så hade jag ju liksom en väldig massa timmar kvar så jag höll den taktiken första timmen.
Sen övergick jag till att jogga 3 varv, gå ett, jogga 3 varv, gå ett. Det roade jag mig med i en timme.
Den tredje timmen inledde jag med en kvarts rask promenad, dels för att hinna dricka en del, dels för att jag då började känna av lite i ena höften. Sedan körde jag gå på rakorna, jogga i kurvorna resten av den timmen.
Nånstans under den här tiden började det först duggregna men sedan tilltog det och bitvis regnade det rätt rejält. Visserligen var det inte kallt, men blött. Humöret sjönk dock inte utan det var rätt skönt med svalka.
Efter 3 timmar gjorde jag ett snabbt toabesök och sedan övergick jag helt till att gå. Jag går fort, nästan lika fort som jag joggar, så jag matade ändå på varv, efter varv, efter varv.
När jag började bli trött så fick jag svårt att hålla koll på antal varv. Jag tittade på skärmen varje gång jag passerade varvningen men jag hann liksom glömma bort antalet i alla fall, så ett tag var jag osäker på om jag skulle hinna med mina 42 195 meter. Efter lite drygt halva tiden hade jag nött 60 varv av de 105 som behövdes så då räknade jag ut att jag behövde snitta på 15 varv/timmen resten av loppet.
Strax innan kl 16 nådde jag 75 varv och kunde inte riktigt förstå varför det tagit så lång tid, men antagligen var det nog bara en felräkning för 90 varv nådde jag ungefär kvart i fem, alltså med en kvart tillgodo. Drygt en halvtimme senare hade jag nått hundra varv och hade alltså bara FEM varv kvar. Så himla härligt!
Nån minut över halv sex checkade jag in min marathon-distans och jag kände mig som en OS-medaljör, ungefär. Även om jag hade krafter kvar valde jag då att göra min man sällskap och bara chilla runt fram till målgång.
Lite drygt 110 varv blev det, en sträcka på 44 218 m. Det är väl inte så illa pinkat av en trähäst?
Eftersom jag gillar att hålla lite koll på hastighet gjorde jag en lite graf över hastigheten på mina 110 varv. Det är bara att konstatera att jag håller en rätt jämn fart. 😜😆😆
Jag hoppades givetvis på att nå marathon-distans men hade ändå bestämt att det viktigaste var ett långpass så här innan UV45. Vid minsta känning av ont lovade jag mig själv att sakta ner och inte riskera något.
Loppet började kl 12 så strax före kl 9 satte vi oss i bilen för transport till Skövde. Vi hämtade ut våra nummerlappar, åt en banan och kollade in de som redan var i gång, de som körde 24h och 48h. När starten gick kände jag mig lite så där lagom taggad, sex timmar är en lång tid men det var perfekt väder och lagom mycket folk.
Jag började med att jogga i 4 varv, sen gick jag ett, joggade 4 varv, gick ett... Så höll jag på i en timme. Även om jag hade orkat att jogga mer så hade jag ju liksom en väldig massa timmar kvar så jag höll den taktiken första timmen.
Sen övergick jag till att jogga 3 varv, gå ett, jogga 3 varv, gå ett. Det roade jag mig med i en timme.
Den tredje timmen inledde jag med en kvarts rask promenad, dels för att hinna dricka en del, dels för att jag då började känna av lite i ena höften. Sedan körde jag gå på rakorna, jogga i kurvorna resten av den timmen.
Nånstans under den här tiden började det först duggregna men sedan tilltog det och bitvis regnade det rätt rejält. Visserligen var det inte kallt, men blött. Humöret sjönk dock inte utan det var rätt skönt med svalka.
Efter 3 timmar gjorde jag ett snabbt toabesök och sedan övergick jag helt till att gå. Jag går fort, nästan lika fort som jag joggar, så jag matade ändå på varv, efter varv, efter varv.
När jag började bli trött så fick jag svårt att hålla koll på antal varv. Jag tittade på skärmen varje gång jag passerade varvningen men jag hann liksom glömma bort antalet i alla fall, så ett tag var jag osäker på om jag skulle hinna med mina 42 195 meter. Efter lite drygt halva tiden hade jag nött 60 varv av de 105 som behövdes så då räknade jag ut att jag behövde snitta på 15 varv/timmen resten av loppet.
Strax innan kl 16 nådde jag 75 varv och kunde inte riktigt förstå varför det tagit så lång tid, men antagligen var det nog bara en felräkning för 90 varv nådde jag ungefär kvart i fem, alltså med en kvart tillgodo. Drygt en halvtimme senare hade jag nått hundra varv och hade alltså bara FEM varv kvar. Så himla härligt!
Nån minut över halv sex checkade jag in min marathon-distans och jag kände mig som en OS-medaljör, ungefär. Även om jag hade krafter kvar valde jag då att göra min man sällskap och bara chilla runt fram till målgång.
Lite drygt 110 varv blev det, en sträcka på 44 218 m. Det är väl inte så illa pinkat av en trähäst?
Eftersom jag gillar att hålla lite koll på hastighet gjorde jag en lite graf över hastigheten på mina 110 varv. Det är bara att konstatera att jag håller en rätt jämn fart. 😜😆😆
I juli svettades jag ihop 125,7 km vilket ger ett årsresultat på 787,9 km. Jag ligger rätt långt över beräknad sträcka, vilket känns bra. Så pass långt att jag kanske uppgraderar målet. Jag får se hur kroppen mår efter UV45.
onsdag 26 juli 2017
En jävla massa steg
Eftersom jag fortfarande hänger med i utmaningen Spring tills du stupar så försöker jag gå så mycket som möjligt om dagarna. Den senaste veckan har det blivit mycket promenad men också lite jogging. Gå fixar jag, nästan hur långt som helst, men jogga.... Jag fattar inte varför jag inte får bättre kondition. Jag tycker jag joggar så pass mycket att jag fasen borde fixa milen utan problem. Det gör jag inte, och det stör mig.Antingen accepterar jag att jag aldrig blir nån långdistanslöpare, och så nöjer jag mig med det - eller så grottar jag ner mig i orsak och byter metod.
Fram till UV45 gör jag inga förändringar, mer än försöker styra upp mina matvanor, sen har jag hela hösten/vintern/våren på mig att lösa gåtan och vara i toppform inför Varvet 2018.
onsdag 19 juli 2017
10 dagar kvar.. och så 31
Om 10 dagar är det dags för nån slags genrep inför UV45. Då ska jag vara med på Skövde 6h. Ett sextimmarslopp där man springer runt, runt, runt på en 400 meters bana. Det låter värre än vad det är, det är faktiskt inte alls så tråkigt. Tvärtom!
Mitt mål är att få ett rejält träningspass, att få 6 timmar i benen, men visst drömmer jag om att fixa 40 km... eller en mara.... eller till och med 45 km...
Jag är inte alls så vältränad som jag hade hoppats på. Jag vet inte, men det tycks vara omöjligt för mig att bli riktigt vältränad. Jag är egentligen inte orolig över UV45, sträckan fixar jag om inget händer, men det är tydligen inte så lätt att stärka pannbenet och höja nivån liksom.
En bra dag fixar jag att jogga 8-10 km, men dan efter kan jag vika ner mig efter en kilometer eller två.
Kanske är det så, att alla inte är skapta för att bli långdistanslöpare. Kanske ska jag vara nöjd med att jag orkar gå i timmar, istället. Eller så ska jag strukturera upp min träning lite. Skaffa ett träningsprogram - och följa det slaviskt.
Mitt mål är att få ett rejält träningspass, att få 6 timmar i benen, men visst drömmer jag om att fixa 40 km... eller en mara.... eller till och med 45 km...
Jag är inte alls så vältränad som jag hade hoppats på. Jag vet inte, men det tycks vara omöjligt för mig att bli riktigt vältränad. Jag är egentligen inte orolig över UV45, sträckan fixar jag om inget händer, men det är tydligen inte så lätt att stärka pannbenet och höja nivån liksom.
En bra dag fixar jag att jogga 8-10 km, men dan efter kan jag vika ner mig efter en kilometer eller två.
Kanske är det så, att alla inte är skapta för att bli långdistanslöpare. Kanske ska jag vara nöjd med att jag orkar gå i timmar, istället. Eller så ska jag strukturera upp min träning lite. Skaffa ett träningsprogram - och följa det slaviskt.
söndag 9 juli 2017
Ops, jag har tappat lite....
Den senaste veckan, eller egentligen ända sen förra torsdagen, har jag tappat en del. Jag gick ju en väldig massa under Fotrally-helgen, men jag har bara joggat två gånger sedan dess.
Dels joggade jag drygt 4 km i onsdags, i Heiligenhafen. Lite häftigt att jogga runt i ett område som kändes så himla lyxigt och dyrt. Solen sken, så det var grymt varmt, men vi tog det lugnt och njöt av rundan. Att vi hade ca en mils promenad i benen redan kändes väl, men spela roll, liksom.
Torsdagen gick vi massor, men joggade inget. Fredagen satt vi mest i bilen och åkte hem. I går tog vi en promenad på dryga milen, men i dag var det dags att jogga igen. Efter en mulen förmiddag sprack det upp och när jag for till Motorp var det nästan 25 plusgrader och strålande sol så jag bestämde mig för att gå ut lugnt. Kanske fanns det spring i benen, kanske var det för att jag hade musik i öronen för första gången på länge, men fötterna trampade på trots att jag försökte hålla igen. Vid målgång på 5 km fortsatte jag, jag var inte tillräckligt trött, och tog lilla varvet också. Sammanlagt 6,5 km, grymt svettigt men ändå ren njutning.
När jag kom hem och synkade klockan kunde jag konstatera att jag hade hållit ett mycket bra tempo, med mina mått mätt, och jag längtar redan efter nästa runda.
Dels joggade jag drygt 4 km i onsdags, i Heiligenhafen. Lite häftigt att jogga runt i ett område som kändes så himla lyxigt och dyrt. Solen sken, så det var grymt varmt, men vi tog det lugnt och njöt av rundan. Att vi hade ca en mils promenad i benen redan kändes väl, men spela roll, liksom.
Torsdagen gick vi massor, men joggade inget. Fredagen satt vi mest i bilen och åkte hem. I går tog vi en promenad på dryga milen, men i dag var det dags att jogga igen. Efter en mulen förmiddag sprack det upp och när jag for till Motorp var det nästan 25 plusgrader och strålande sol så jag bestämde mig för att gå ut lugnt. Kanske fanns det spring i benen, kanske var det för att jag hade musik i öronen för första gången på länge, men fötterna trampade på trots att jag försökte hålla igen. Vid målgång på 5 km fortsatte jag, jag var inte tillräckligt trött, och tog lilla varvet också. Sammanlagt 6,5 km, grymt svettigt men ändå ren njutning.
När jag kom hem och synkade klockan kunde jag konstatera att jag hade hållit ett mycket bra tempo, med mina mått mätt, och jag längtar redan efter nästa runda.
söndag 2 juli 2017
En spräckt runstreak, men en jävla massa steg
Helgens uppdrag som funktionär på Fotrally var hur kul som helst. Jobbigt, intensivt, intressant och roligt.
Jag klev på vid 18-tiden i torsdags. Då fick jag hjälpa till att dela ut nummerlappar och lägga ut lite live-bilder. När starten gick, kl 21, samlade jag ihop lite startlistor och grejade lite innan några av oss funktionärer satte oss i bilen och åkte genom Stockholm för att komma ikapp Ledet. Ungefär kl 23 klev jag in i ledet och började gå. Jag gick med dem i nästan 4 timmar men i samband med första supportsträckan satte jag mig i en funktionärsbil och åkte med en stund. Sedan gick jag med i ledet igen, filmade dem som gick, snick-snackade med alla trevliga människor och bara njöt av alltihop.
Drygt 50 000 steg senare klev jag av för några timmars välbehövlig vila. Vid 12.30 hämtade min man mig. Då åkte vi och åt lunch innan vi checkade in på hotellet och gissa om jag slocknade snabbt för en liten (hm, nästan två timmar) tupplur.
Betydligt mer utvilad än jag trott anslöt jag till ledet igen, på lördag morgon, i Kvicksund. I fem timmar hade jag förmånen att gå i underbart vacker omgivning, tillsammans med de tappra deltagarna (som då promenerat i 36 timmar). Vid 15 tog jag en knapp timmes paus, med lite mat och en glass, innan jag åter hoppade in i ledet och fortsatte gå... och gå... och gå... och gå.....
Nästan 69 000 steg - ca 11 timmar - skrapade jag ihop innan min man hämtade mig och vi for till hotellet för några timmars sömn. Fötterna och benen var liksom inte helt nöjda utan protesterade rätt bra under natten så jag var väl inte så där jättepigg när jag vaknade i morse, men jag åt en god hotellfrukost, tvingade ner fötterna i ett par skor och anslöt till de tre som fortfarande var kvar i tävlingen. När jag klev på, i morse, hade de varit på fötter i SEXTIO (!) timmar men de var fortfarande glada och trevliga.
För att inte fullständigt ta slut på kroppen valde jag att kliva av vid 13-tiden. 18 timmar på torsdag/fredag, 12 timmar på lördag och 4 timmar i dag fick liksom räcka. Sammanlagt har jag gått ca 12 mil denna helg, vilket känns i fötterna och knäna. Jag har fått ihop väldigt många steg, så många att jag faktiskt valde att avbryta min runstreak.
Det var bara att inse att kroppen inte riktigt fixade att jogga efter så många timmar på asfalt. Även om runstreak är en kul grej så är det inte värt smärta och skador.
Jag klev på vid 18-tiden i torsdags. Då fick jag hjälpa till att dela ut nummerlappar och lägga ut lite live-bilder. När starten gick, kl 21, samlade jag ihop lite startlistor och grejade lite innan några av oss funktionärer satte oss i bilen och åkte genom Stockholm för att komma ikapp Ledet. Ungefär kl 23 klev jag in i ledet och började gå. Jag gick med dem i nästan 4 timmar men i samband med första supportsträckan satte jag mig i en funktionärsbil och åkte med en stund. Sedan gick jag med i ledet igen, filmade dem som gick, snick-snackade med alla trevliga människor och bara njöt av alltihop.
Drygt 50 000 steg senare klev jag av för några timmars välbehövlig vila. Vid 12.30 hämtade min man mig. Då åkte vi och åt lunch innan vi checkade in på hotellet och gissa om jag slocknade snabbt för en liten (hm, nästan två timmar) tupplur.
Betydligt mer utvilad än jag trott anslöt jag till ledet igen, på lördag morgon, i Kvicksund. I fem timmar hade jag förmånen att gå i underbart vacker omgivning, tillsammans med de tappra deltagarna (som då promenerat i 36 timmar). Vid 15 tog jag en knapp timmes paus, med lite mat och en glass, innan jag åter hoppade in i ledet och fortsatte gå... och gå... och gå... och gå.....
Nästan 69 000 steg - ca 11 timmar - skrapade jag ihop innan min man hämtade mig och vi for till hotellet för några timmars sömn. Fötterna och benen var liksom inte helt nöjda utan protesterade rätt bra under natten så jag var väl inte så där jättepigg när jag vaknade i morse, men jag åt en god hotellfrukost, tvingade ner fötterna i ett par skor och anslöt till de tre som fortfarande var kvar i tävlingen. När jag klev på, i morse, hade de varit på fötter i SEXTIO (!) timmar men de var fortfarande glada och trevliga.
För att inte fullständigt ta slut på kroppen valde jag att kliva av vid 13-tiden. 18 timmar på torsdag/fredag, 12 timmar på lördag och 4 timmar i dag fick liksom räcka. Sammanlagt har jag gått ca 12 mil denna helg, vilket känns i fötterna och knäna. Jag har fått ihop väldigt många steg, så många att jag faktiskt valde att avbryta min runstreak.Det var bara att inse att kroppen inte riktigt fixade att jogga efter så många timmar på asfalt. Även om runstreak är en kul grej så är det inte värt smärta och skador.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Gott nytt år då :-)
Gårdagens Sylvesterlopp gick betydligt bättre än jag vågat hoppas på, med tanke på en rätt kass träningshöst som sedan toppades av en förkyl...
-
Gårdagens Sylvesterlopp gick betydligt bättre än jag vågat hoppas på, med tanke på en rätt kass träningshöst som sedan toppades av en förkyl... -
Just som jag trodde att jag kanske var lite piggare tog det om, och det rejält. Bihålorna har jävlats, främst nattetid, på en nivå som gjo...
-
En kort runda i tisdags, 2,2 km, följdes av en 3,2-a i torsdags och sen toppade jag med en 6,4-a i går. Sammanlagt 11,8 km vilket är helt ...