Mjukstart...

Nu är det grymt nära 2017. Nu kan jag nästan räkna timmar ju.

Sen gäller det, då ska jag ta fart och komma i form. Inget godis, inga sötsaker, ingen alkohol, ingen skräpmat men en hel del motion.

För att ytterligare höja insatsen har jag planer på att köra 30 dagar paleo, enligt Annika Sjöös upplägg, men det kör jag igång med efter jullovet då jag får vardagsrutiner att förhålla mig till. Fixar jag 30 dagar - och det gör jag - så ska jag banne mig köpa ett par tights från Gavelo för de är galet snygga. Rätt dyra, men så snygga!

2017.... drömmar, planer och målsättningar

Nu är det himla nära ju, man kan nästan känna lukten av 2017.
Så vad har jag då för målsättningar för året, för planer och för drömmar?

Inplanerade lopp:

19 februari - Mariebergs Galleria, entimmeslopp

25 mars - TunnelRun

10 juni - Södern Runt

19 augusti - UltraVasan 45


Målsättningar:

orka jogga hela timmen i Marieberg

orka jogga hela TunnelRun

orka jogga 15 km innan påsk

orka jogga 20 km innan midsommar



Drömmar:

jogga minst 100 mil under 2017

fixa milen under 65 min

fixa UltraVasan under 6 timmar


Första steget - januari
sockeravgiftning - inget godis, inga sötsaker, ingen snabbmat, ingen alkohol
kick start - minst 20 min motion/dag
kilometerjakt - 70 km

Ä N T L I G E N

Jag trodde aldrig detta jullov skulle komma, men nu så, nu är det här.
Jag ser fram emot drygt 2 veckor av ledighet, vila, släktingar, sovmorgon och motion. Som jag längtar efter att motionera, och det utomhus i dagsljus.

Jag drömmer om minst ett pass varje dag, men även köra dubbla pass emellanåt. Kondition på förmiddagen och styrka på eftermiddagen, kanske.... Eller promenad på morgonen och jogga på eftermiddagen.

Dessutom är det dags att formulera målen för 2017. Även om jag vet ungefär vad jag vill uppnå ska jag sätta mig ner och formulera dem i skrift. Jag tror att de blir tydligare om jag skriver ner dem. Har jag dem bara lite löst i huvudet kan jag ju råka glömma nåt mål om jag känner mig sugen på att falla tillbaka i gamla vanor.

SOM jag behöver jullov nu!

Bara en arbetsdag kvar, och det en kort en dessutom. Sen hoppas jag att jag får tillbaka lite energi, ett liv liksom.
När jag kommer hem från jobbet kraschar jag fullständigt i soffan. Jag har fortfarande paket som jag inte slagit in, en janssons som inte är gjord, paketrim som inte ens lär bli gjorda i år... Det finns liksom ingen ork kvar när klockan är 17. Bara en molande huvudvärk och en längtan efter att få krypa upp i soffan med en stor skål godis, typ.

Jag är fullt medveten om att detta inte är det bästa sättet att ladda upp inför Sylvesterloppet, men jag får inse att jag bara inte orkar träna. Jag ger mig själv dessa dagar, men sen får det fan vara nog. Sen måste jag komma i gång igen och få fason på såväl matvanor som motionsvanor.

I morgon slutar jag vid 12, ungefär, då räknar jag med att slå in de sista klapparna och göra jansson. Rim till paketen hoppar jag i år, det tar jag ett annat år.

Kanske finns det också tid/ork över till en liten runda i dagsljus. Dagsljus... det låter ungefär som en saga eller en fantasi...

Vad trött jag blir... och är...

Den här veckan har det varit rätt klent med motion - igen. Jag har så svårt att få energi nog att träna, fast jag vet att det ger mer energi än det tar när jag väl kommer mig för.
Kanske beror det på mörkret, det är ju fasen mörkt dygnet runt. Kanske beror det på att jobbet suger en massa energi just nu, men snart är det jullov. Kanske beror det på att jag saknar någon att träna med, någon som liksom piskar på lite lagom och som peppar mig när Latmasken biter.

Kan man önska sig en träningskompis i julklapp?

Usch och fy för löpband

Nä, så hemskt är det kanske inte, men inte fasen är det kul. Varmt och svettig, stumt och monotont. Ute var det dock så himla halt att det kändes rätt korkat att prova sig på en joggingtur. Bättre då att hålla sig inomhus och drömma om sommar och värme.

5,5 km blev det i alla fall, omväxlande gång och (för mig) snabb jogging. De sista 200 m var jag fullständigt sop-slut. Det fanns liksom inte att höja hastigheten ytterligare. Precis som det ska, alltså.

Däremot misstänker jag att jag behöver riktiga joggingskor även på löpbandet. Jag känner, inte ont men känner, av fötter och knän när jag dunsat på det där jäkla bandet.

Det är såna här dagar som jag kan sakna att ha ett jobb med lediga förmiddagar emellanåt. Det skulle vara så himla skönt att kunna motionera utomhus i dagsljus.

Svettdroppar i pannan

Efter en galet lat vecka, där jobbet slukat alla energi, har jag i alla fall svettats lite i dag. En timme på löpbandet, omväxlande jogging och gång. Löpbandet är inte kul, men snöslask är ännu värre. Jag är verkligen född i fel land. Jag borde bo där sommaren bor.

Nu har jag hoppat på en utmaning, en utmaning som innebär 50 pass innan vårdagjämningen. Varje pass ska vara minst 1 km och i snitt blir det ett pass varannan dag. Det känns alldeles lagom. Inte för mycket så det stressar, men inte heller så pass att arslet fastnar i soffan fullständigt.

Vem har beställt snö och kyla?

Jag vet att jag bor i ett land med fyra årstider, jag vet att det finns såna som uppskattar det, jag vet att det inte hjälper att klaga - men jag anser att vintern borde avskaffas!

Mina luftrör gillar inte kyla, mina ben tycker det är jobbigt att jogga i snö, mina ryggmuskler gillar inte att springa och vara rädd för att halka.

Jag körde en joggingrunda i fredags, det är ju nästan ett måste, och så en runda i förmiddags. Sammanlagt har jag fått ihop 8 km i december. Åtta?! Vad är det, liksom...

I morgon kommer jag nog att jobba sent, så risk finns att det blir noll (0) km i morgon, men på tisdag hoppas jag på ett pass. Är det minusgrader får det bli på gymmet, är det bättre väder och väglag kan det bli utomhus.

Det är knappt en månad kvar till Sylvesterloppet, så jag inser att jag behöver träna upp såväl luftrör som kondition, så jag hoppas verkligen på en utomhusrunda. På bandet står jag liksom inte ut mer än max 3-4 km, det är ju så galet tråkigt.

Det gäller att vara snabb

Snabbare än Latmasken i alla fall.

Efter jobbet skyndade jag mig hem och bytte om till träningskläder, fort som 17 för att inte hinna känna ifall jag var sugen på att jogga eller inte.

Att bege sig ut i mörkret och kylan kändes inte så himla lockande, men jag vet ju att det är skönt efteråt så jag bet ihop och gav mig ut. Benen kändes inte alls så tunga som jag befarat utan det gick rätt bra. Jag tog en ny runda som jag visste gick via en rätt elak uppförsbacke, men det gick bra även där.

Efter drygt 4 km började jag få känningar i ena knäet. Jag har aldrig haft problem med knän, höfterna brukar vara mina akilleshälar, så lite bekymrad blev jag. När klockan pep för 5 km valde jag att avbryta och gå den sista biten hem. Knäet gjorde liksom inte ont, utan det kändes stelt och svullet på nåt vis. Jag hade nog ca 1,5 km hem men allt eftersom jag promenerade så avtog känslan i knäet och nu känner jag ingenting alls. Kanske var det inte annat än Latmasken som bet till, kanske var det nåt lite irriterat som då tyckte det var rätt okej att avbryta joggandet och gå en bit istället.

Oavsett vilket är jag nöjd med 5 km jogging utan gåvila, och det i en hastighet som ligger i det spann jag räknar som bra-med-mina-mått-mätt.

Målsättning 2017

Snart har hela 2016 gått och man har möjlighet att sätta upp nya mål.

Mitt stora mål för 2017 är ju UltraVasan 45, men vägen dit är ju inte skott-rak.

Som uppvärmning har jag ju några lopp, som Tunnelloppet i Stockholm och lite annat skoj. Lopp gillar jag, det sporrar. Jag samlar på medaljer, barnsligt men kul.

I träningsväg tänker jag mig att hinna med minst 120 mil under året. Det innebär 10 mil/månad, vilket inte borde vara omöjligt. Om man tänker sig 2 mil/vecka när det är som mörkast och kallast (januari, februari ungefär) och sen stegrande upp 3 mil/vecka när det är mer dräglig tillvaro. Jag har ju dessutom sommarlov, då bör jag hinna med ännu mer som uppladdning inför UltraVasan, eller hur...

Egentligen borde jag även träna styrka, och ska jag vara ärlig är det ju bara Latmasken som hindrar mig. Tid har jag, i massor. Det är bara att prioritera bättre och välja bort en del skärmtid.

Vad sägs om att låta 2017 blir året då hälsan vinner över latheten, kanske.... :-/

Carina - Pannben, 1 - 0

I går tog jag en joggingtur på Billingen i Skövde. Jag älskar de spåren och saknar nåt liknande fritidsområde här i trakterna. Motorp i all ära, men det är liksom inte riktigt lika.

Efter kaffe och en macka satte jag mig i bilen och styrde mot Skövde. Ca 90 min senare parkerade jag på Billingen, kissade och drog i väg ut i spåret. Det blåste rejält så när man hamnade i motvind var det riktigt jobbigt. Jag fick inget flyt på stegen, det kändes klumpig och stelt. Jag fick liksom ingen riktig rytm.

Jag hade räknat med att ta en sjukilometers. Eftersom jag ju har fixa 5 k utan gåvila rätt nyligen bestämde jag mig för att det var det minsta jag skulle jogga, sen kunde jag få gå. När jag kom till skylten för 1 km började jag tvivla. Motvinden var vidrig, benen stumma och allt kändes bara "ta-mig-härifrån". Jag försökte tänka positivt men hjärnan hade bestämt sig för att känna efter hur tungt och jobbigt det var. Varenda steg kändes... och inte på något skönt sätt.

En halv evighet senare började jag fullständigt misströsta då nästa kilometerskylt aldrig dök upp. Då kändes 7 km längre än ett marathon. När jag, på håll, såg den förbannade skylten hade jag kunnat gråta. 2 km... FEM (!) kvar!?! Men nej, jag hade tydligen missat en skylt och helt plötsligt hade jag joggat 3 kilometer istället för två. Det kändes nästan som om jag hittat en genväg. Strax efter den skylten kom jag dessutom till ett väldigt lätt parti och helt plötsligt hittade jag rytmen i stegen. 4 km passerades utan problem och jag kände att femman alls inte var långt borta.

Strax efter femkilometers-skylten kommer en riktigt seg backe så jag lovade mig själv att jogga fram till den och sedan gå uppför. Det skulle ju faktiskt vara ett nytt årsbästa i joggad distans. Vid backen ändrade jag mig och bestämde istället att jag skulle jogga uppför backen och sedan ta min gåvila... Väl uppe insåg jag att det ju var en nedförsbacke och i nedförsbackar går man ju inte... Sen kom det en backe som jag alltid har hatat, för den är så himla jobbig. I går såg den alls inte så skräckinjagande ut, så jag fortsatte liksom.... Uppe på krönet satt skylten om att det bara var en kilometer kvar, och vad då, en kilometer är inte mycket, det fixar man ju, eller hur...

Några hundra meter innan mål passerar man en liten damm och där kan man välja mellan att springa en grusväg till mål eller följa elljusspåret. Jag hade redan bestämt mig för att följa spåret och när jag kom till vägskälet blev jag extra glad över det. Grusvägen går rejält uppför medan spåret är mer flackt. Helt plötsligt kändes det nästan som att springa i en nedförsbacke det också, bara för att jag slapp de stigningen.

Jag ska inte påstå att jag skuttade som en gasell in i mål men jag hade betydligt bättre fart och flyt under andra halvan av rundan, och jag kände mig galet nöjd med min insats när jagväl kom i mål.

Det gick inte snabbt, men hallå jag är ju medlem i Team Snigel, och det var inte snyggt hela vägen - men jag bröt inte utan fullföljde trots att det var så himla tungt och trögt. DET är jag jävligt nöjd med!

I dag, i alla fall...

Denna vecka har det varit klent med träning. Jag har verkligen haft intentionen att träna, men det har inte funnits någon energi. Efter jobbet har jag bara kraschat i soffan, helt slut och med ständig huvudvärk. Kanske har jag haft känning av den bacill som slagit ut flera kollegor, kanske har jag bara haft lite för mycket att göra. Oavsett vilket har jag valt att lyssna på kroppen.

I dag slutade jag tidigt. Jag åkte hem och tog en fredagsfika med min man innan jag for ner till gymmet och nötte lite löpband. Drygt fem kilometer, gång och jogging. Lite kul att jag kunde köra hela sista kilometern i en, för mig, hög fart - 9 km/h

Att det var i princip tomt på gymmet var bara en bonus. Inte för att man behöver trängas annars heller, men nu var det bara ett par-tre stycken där när jag kom dit. Helt perfekt!

Det sprack

I går kom jag hem från jobbet, ganska sent och väldigt trött. Jag insåg att jag behövde börja adventa lite här hemma och jag kände att min energimätare stod på rött. Eftersom jag har varit på väg att krascha in i väggen för några år sedan är jag rätt medveten om risken och har lärt mig att lyssna på kroppen. Alltså valde jag att stanna hemma, pynta lite inför advent och greja lite istället för att tvinga ut mig i mörker och regn.

I dag har jag mått så där lagom tjyvtjockt, halvt illamående och vansinnigt trött. Det går magsjuka på jobbet så jag trodde nästa att det var nåt sånt på gång, men eftersom det ännu inte brutit ut så är det väl kanske mer för-mycket-att-göra-på-jobbet snarare än baciller. Oavsett vad så valde jag att avstå från träning i dag också, utan fortsatte att greja lite här hemma.

För att inte frestas att avstå träning även i morgon tänker jag packa gymväskan redan i kväll och ta med den i morgon bitti. Då kan jag åka direkt till gymmet, utan att passera soffan här hemma.

Så här års önskar jag att jag arbetade skift. Tänk att ha förmånen att kunna träna dagtid, ute i dagsljus, emellanåt. Inte bara på helgerna, alltså.

Äh, va fan...

Jag gör det lätt för mig - jag kör en vecka till :-)

I mål!

Efter en fantastisk vistelse i Örebro, där En skam 2 var huvudnumret, kom jag i dag hem och kände mig både trött och lat. Trots detta lyckades jag byta om och bege mig ut på dagen runda. Blankisen gjorde att det blev mer trippande än joggande, men det blev ändå en runda och det innebär att jag har lyckats med min mini-runstreak.

I 7 dagar på rad har jag joggat minst 20 minuter.

Dagens halka gjorde tyvärr att jag sprang och spände mig så nu har jag galet ont i ryggen, men jag hoppas det går över rätt snabbt.

Frågan är bara vad jag ska sätta för mål till nästa vecka. Antingen fortsätter jag min runstreak en vecka till... Eller så kör jag en vecka sockerfritt... Kanske ska jag lägga fokus på löpband och gym denna vecka, jag betalar ju ändå för ett gymkort... Jag får visst klura på det en liten stund.

Lördagsnöje

Ska man tillbringa natten i storstan (Örebro) och gå på stand up så får man liksom ta sin runda på lördagsförmiddagen, minsann. Alltså gick jag upp, drack kaffe, snörade på mig skorna och drog i väg. 4 grader och regn.... Hurra :-)

Vädret slog snabbt om och ungefär halva rundan var istället solsken och helt underbart. Benen kändes alls inte lätta och jag valde att ta ett par små gåvilor, men det blev i alla fall 4 km och nästan en halvtimmes motion. Nu är det bara i morgon kvar så har jag fullföljt mitt mål om en liten mini-runstreak.

Man ångrar inte det pass som blev av

I går orkade jag inte träna. Jag hittade på en massa bra ursäkter och klev i mysbyxorna istället för träningskläderna efter jobbet. Jag började plocka fram kvällsmaten - men stannade sedan upp och insåg att jag skulle ångra mig. Alltså slängde jag på mig träningskläder och gav mig ut i halkan. Jag trippade snarare än joggade, men fick i alla fall ihop lite drygt 20 minuter.

I dag skulle jag möta dotter och barnbarn vid tåget. Jag tog en omväg via joggingspåret och fick ihop närmare 5 km - i dagsljus. Inte illa alls. Dessutom blev det promenad hem från stationen med barnvagn samt till och från stationen när de skulle åka hem.
Jag synkade stegräknaren på över 22 tusen steg. Rätt okej, faktisk.

Dagens pass

I dag var det inga lätta fötter som drog i väg. Jag har haft en sån där tung och seg huvudvärk hela dagen så jag skulle helst vilja slänga mig i säng direkt efter jobbet, men jag bytte snällt om och gav mig ut på en kort runda.

Mörker och regn är ju inte heller ett väder som lockar, men det är ju bara att acceptera för vädret är ju som det är.

I morgon hoppas jag på att få till ett gympass, med såväl löpband som lite styrka. Eller, få till och få till, det är ju upp till mig. Jag hoppas alltså att jag, i morgon, prioriterar ett gympass.

Jorå, i dag också...

Egentligen jobbar jag till 16 på tisdagar, men i dag blev jag sen därifrån. Klockan var över 16.30 innan jag satte mig i bilen och rullade hemåt. Väl hemma körde jag samma princip som i går - direkt in och byta om utan att passera soffan.

Jag slängde på mig tights och tröja, jacka och reflexväst, snörade på mig skorna och startade min klocka. 25 minuter och drygt 3 km senare var jag tillbaka hemma. Ingen kan påstå att det gick snabbt, men jag joggade hela rundan och jag kom ut i mörker och regn. 

Jag tvivlar verkligen på att jag skulle ha begett mig ut i mörkret om jag inte hade bestämt mig för min mini-runstrek,

En svettig måndag

I vanliga fall har jag svårt att få till träning på måndagar. Vi har sent möte på jobbet då, och jag kommer sällan i väg därifrån förrän efter 16.30. Med närmare en halvtimmes resa hem, och dålig planering som gör att jag sällan kommer ihåg att ta med bra mellanmål, så är det svårt att komma i joggingskorna och ta mig ut efter en lång och intensiv måndag.

I dag hade jag dock bestämt med min man, att vi skulle åka till gymmet direkt när jag kom från jobbet. Undvika risken att fastna i soffan, med andra ord. Jag svängde in på uppfarten, gled in och bytte om till träningskläder och inom mindre än 10 minuter var vi på väg till gymmet. Så ska det se ut.

Väl där var vi inte direkt ensamma, men jag lyckades få ett löpband. Jag gick 5 minuter som uppvärmning, joggade 20 minuter och gick sedan 5 som nedvarvning. Jag avslutade med ca 15 minuter bland styrkemaskinerna, tränade lite armar och axlar.

Det innebär att första dagen på min lilla mini-runstreak är fixad och jag känner mig nöjd och så där skönt trött som man blir av träning.

I morgon är det dags...

Efter en underbar helg i Stockholm, med Mat- och vinmässa och shopping, har jag nu landat hemma i soffan. Ingen kan påstå att jag varit hälsosam denna helg, tvärtom har det varit vin, godis och skräpmat. Med socker upp över öronen och Latmasken jäsande i kroppen känner jag nu att det ska bli skönt att skärpa till sig och komma in i betydligt bättre rutiner. Det är ju bara att inse att jag närmar mig de 50 och då kan man liksom inte missköta sig och sin kropp hur som helst.

Jag vill kunna springa en massa olika lopp, för det finns ju så många lopp som verkar roliga. Närmast är Sylvesterloppet i Göteborg, sen kommer Mariebergsloppet, Tunnelloppet och så UltraVasan 45. Så vill jag fortsätta, fortsätta att prova på lite olika lopp, både kortare och längre.

Mitt mål är att bli en pigg och stark tant, vältränad och med energi nog att leka med såväl mitt barnbarn som eventuella barnbarnsbarn. En sån där Stålmormor som går på gym istället för på bingo, som springer lopp istället för med skvaller.

Okej, nu så...

Om sisådär 280 dagar ska jag stå där på startlinjen, redo att ta mig 45 km till målet i Mora. 45 kilometer, vad är det för fel på mig?

Jag är snart 50 år, har aldrig varit vältränad, aldrig någonsin i hela mitt liv. Jag har ändå fått för mig att jag gillar att utmana mig själ, att testa vad jag är kapabel att genomföra. Det tänket har fått mig att genomföra allt från Tjejmilen och VårRuset till GöteborgsVarvet, 6-timmars och 12-timmars.

Jag har världens tunnaste pannben när det gäller att ta i när jag är trött, men jag har en envishet som är stor nog att synas från rymden. Den envisheten fick mig att fortsätta timme efter timme efter timme på det tolvtimmarslopp jag körde i somras.

Det jag behöver göra nu är ju att hålla i min träning trots att det är vinter, mörkt och kallt. På gymmet kan jag köra styrka och lite löpband, men de längre distanserna fixar jag inte på löpband. Det är så vansinnigt tråkigt att stå där och nöta.

För att inte sätta målet alltför högt, vilket jag gärna gör, så tänker jag så här:

En kickstart, en mini-runstreak, under nästa vecka.
En joggingtur varje dag, minst 20 minuter men helst mer.