fredag 8 december 2017

SJÄLVKLART!

Vilken fredagstradition är bättre än #fredagsfysförefredagsmys?

Alltså drog jag i väg på en femma efter jobbet, trots att det blåste halv storm. Det var inte min snabbaste eller bästa femma, men det var skönt och jag kände mig nöjd efteråt - och det är väl ändå det viktigaste.

Jag fixade inte att jogga hela, jag kan inte ens säga att jag plockade fram pannbenet för att försöka, utan det var mer en njut-runda.

Bitvis hade jag sån vansinnig motvind att Carola skulle ha jublat över en sån fläkt. Men spela roll, tänker jag, jag körde min femma, jag blev svettig och trött. Mission completed!

34,4 km - 5 km = 29,4 km kvar till målet.

tisdag 5 december 2017

Det går i alla fall framåt

Direkt efter jobbet bytte jag om och drog i väg på en liten runda. Det är väldigt mörkt ute vid halv fem, så jag tyckte det var lika bra att se till att synas. Man har ju liksom ingen lust att bli en kylarprydnad på nån bil, tänker jag.

Alltså var det såväl reflexjacka som tights med reflextryck som gällde i dag.

Målet var en kortis, en tvåa, så jag petade in lurarna i öronen och drog på en bra springlista.

Fötterna kändes rätt pigga och flåset hängde med trots att det var nästan nollgradigt. Mina luftrör älskar inte kyla (ingen del av min kropp gillar i och för sig kyla).

Piriformis tycks ha förlåtit mig, så jag försökte öka farten lite. Visserligen håller jag igen lite, försöker sätta ner fötterna extra mjuk för att minska stötarna på nåt vis, men i dag vågade jag ändå höja lite. Det kändes ju så bra.

När jag närmade mig sista korsningen innan mördarbacken hem funderade jag lite kort på att ta en omväg, men så kände jag att jag kunde ha chans på en bra tid (med efter-pririfomis-mått) och då valde jag att ta den vanliga vägen hem.

Till och med i mördarbacken orkade jag hålla farten uppe. Ja, nu pratar vi ju inte om nån risk för fortkörning men det var i alla fall en aning snabbare än en snigel.

Väl hemma var jag trött men inte sop-slut, precis som det ska alltså. Och tiden...?

Nytt EPPB (efter-piriformis-person-bästa)


36,4 km - 2 km = 34,4 km kvar till målet.

söndag 3 december 2017

Söndagsfys

Strålande sol, fem plusgrader och inte mycket vind - kan man hoppas på bättre joggingväder i december?

Det var inte särskilt svårt att snöra på sig skorna och dra ut på en liten runda, kan jag lova.

Jag började som vid min vanliga tvåa, upp mot vattentornet och in bland villorna. Efter bra precis en kilometer passerar jag en stig som leder in på motionsspåret. Jag tog den, och körde liksom halva spåret.
Väl i mål hade jag bara 2 km på klockan, så då hade jag två val för att komma upp i en trea:

Jogga hem och ta en sån där jämna-ut-kilometer-krok runt huset - eller ta en omväg hem.

Jag valde omvägen.

Det är, om inte annat, skönt att se nån annan liten krok av världen. Dessutom känns det trevligare att springa genom lite skog än bara på asfalt när man nu har chansen att springa i dagsljus.

39,9 km - 3,5 km = 36,4 km kvar till målet.
Även om mitt mål egentligen inte är tidsbaserat, så är det är ändå lite trist att upptäcka att jag liksom tappat så mycket i hastighet. Innan jag fick ont så snittade jag på tider mellan 8,5 och 9,0 rätt stabilt. Att då se att jag nu inte ens når upp till 8 känns vl lite så där, även om jag ser att jag ju ändå går framåt. Det tre rundor jag tagit sen sjukgymnasten gett sitt godkännande har ju i alla fall en positiv trend.

Jag känner ju både att jag tappat flåset och att jag håller igen lite för att inte få ont igen. Dålig kombo kan man tycka.

Nåja, det första målet får väl ändå bli att hålla sig på en nivå som inte gör att piriformis börjar protestera igen. Nästa steg får bli att stegra såväl distans som hastighet. Fram till nyår tänker jag försöka hålla mig på ca en mil i veckan, fördelat på 3 pass. Två lite kortare, ett lite längre. De kortare kan jag köra bara på asfalt, kvällstid, men det lite längre får gå i motionsspår för att få lite mjukare underlag.
Låter inte det vuxet och klokt?





fredag 1 december 2017

Fredagsfys före fredagsmys

Det är en himla bra regel. En regel jag brukar följa, men som de senaste veckorna liksom har trillat bort. Eller veckor... typ sen tidig höst...

Men i dag skyndade jag mig hem efter jobbet, bytte om och drog i väg. En femma var planen, eftersom jag anmält mig till ett virtuellt lopp där man ska springa minst en femma i veckan under december.

Jag har inte direkt världens bästa flås, det har liksom inte blivit bättre av ett gäng lata veckor, men jag tog det otroligt lugnt, till och med för att vara en Snigel. Vid ett par tillfällen tog jag en kort gåvila för att få ner puls och flås.

En liten omväg till slingan, och sedan ett varv i spåret, innan jag tog en liten extra omväg hem för att hamna på fem kilometer.

Som vanligt, eftersom jag fasen bor på en alptopp, avslutades rundan med en mördarbacke, men jag tog fram pannbenet och joggade (saaaakta, saaakta) uppför - men jag gick inte!

Vädret var helt okej, strax över nollan, och det var helt vindstilla. Trots kass kondis var det faktiskt skönt.

Piriformis känns, inte mycket, jag kan inte ens säga att det gör ont, men den känns.  Dessutom kändes skorna stumma och hårda. Kanske ska det gamla paret få pension. Jag har ju ett par till.... eller tre....

 

44,9 km - 5 km = 39,9 km kvar till MÅLET.

måndag 27 november 2017

YES!!

Tänk att två kilometer, i ett tempo värdigt en halvpigg 90-åring, kan kännas som ett os-guld. Två kilometer...

Fötterna kändes lätta, flåset funkade fint - allt var bara ljuvligt. Hade det inte varit för att jag är så himla vuxen och klok, hade jag tagit en längre runda direkt men sjukgymnasten sa att jag skulle starta försiktigt. Helst varva gång och jogging, men det råkade jag nog glömma.

Det flöt på så fint att inte ens mördarbacken kändes jobbig. Den såg inte ens jobbig ut.
Kan den ha krymt? Plattats ut på nåt vis, liksom...?

Innan jag invigde mina nya, fina skor i dag hade jag 46,9 km kvar till de magiska 100 mil jag strävar mot.

Nu är det bara 44,9 km kvar.   😅   💪


söndag 26 november 2017

Slutspurt

Jag hade i princip gett upp mitt mål om att hinna jogga 100 mil under 2017.

I går räknade jag, och insåg att det räcker med att jag snittar på knappt 1,5 km/dag fram till nyår, så är jag i mål.

I den bästa av världar kan jag alltså jogga en liten runda varje dag. Jag har ju min tvåkilometers-runda, som bara tar en kvart. Jag kan ju dessutom variera mig och ta en liten längre runda ibland, för att ha lite i reserv liksom.

Men - oavsett vilket - så lever hoppet. Jag kan absolut hinna med mina 100 mil. Och det vill jag ju, med tanke på att jag låg så bra till, så länge.

I går köpte jag nya joggingskor. Ett par som ska vara bra vid frosthalka. Dubbskor har jag redan, men den där ytliga, eländiga frosthalkan är liksom värre. Nu blev det ett par Saucony Peregrine Ice 6. Inte nog med att de är sköna (och snygga), de var dessutom nedsatta med 30% eftersom nummer 7 är på väg in.

Min tanke är nu att jag ska jogga minst 4 ggr/v. Jag behöver få ihop ca 1 mil i veckan, och det borde inte vara särskilt svårt. En två kilometers och en fyra kilometers runt i villaområdet under veckan, och en fyrakilometers i motionsspåret under helgen. Alternativt kan tvåan bytas ut mot en tvåa på löpbandet, på gymmet, och kombineras med styrka.

Oavsett vilket så inser jag att det ju inte alls är omöjligt, trots att både piriformis och latmasken gjort sitt bästa för att jävlas med mig.

Utöver det så kör jag vidare på LCHF. I helgen har jag haft en liten paus eftersom vi varit i Örebro på Öl- och whiskeymässa, bott på hotell och ätit extra gott. Visst var det både gott och trevligt, men det är liksom inte värt att trilla tillbaka helt. Jag ser fram emot att komma tillbaka till bra mat igen. Nästa paus blir den 16/12, då vi ska äta julmat med dottern och hennes familj. 

Om (när) jag går i mål så ska jag unna mig en belöning. En belöning för att jag bekämpat Latmasken och kommit tillbaka till joggingskorna. En morot att jobba mot, helt enkelt.

Belöningen blir nåt jag länge tänkt köpa, men som jag liksom inte kommit till skott med. Nånstans har jag väl ändå tyckt att det ändå är rätt mycket pengar för en leksak. Men om (när) jag spränger 100-mila-gränsen så ska jag trycka på köp. 

tisdag 21 november 2017

Eländiga halka

Snö, is och minusgrader är inte mitt favoritväder så i dag besökte jag gymmet efter jobbet. Tanken var 45 minuter på cross trainer men efter 10 min höll jag på att bryta ihop. SÅ JÄKLA TRÅKIGT! Jag höll ut i 30 min, svettigt och tröttande, men tråkigt.

Jag vet att jag borde köra lite styrka också, men jag har så svårt att komma igång med det. Det bästa vore ju att få in ett pass styrka varje vecka, plus 2-3 pass kondition. Det skulle gå, tid har jag ju, det gäller bara att komma i gång. Och för att komma igång är det ju bara att bestämma sig..


SJÄLVKLART!

Vilken fredagstradition är bättre än #fredagsfysförefredagsmys? Alltså drog jag i väg på en femma efter jobbet, trots att det blåste halv ...