.

.

söndag 23 april 2017

Runstreak #13

I går morse klev jag upp extra tidigt, fast det var lördag, för att hinna med en kort runda innan vi packade in oss i bilen och for norrut. Det var liksom #12.

Vi tillbringade helgen i Gävle där vi såg Henrik Schyfferts Var inte rädda tillsammans med syrran och hennes sambo. Himla trevligt, måste jag säga.

I dag blev det flera timmar i bil. Från Gävle till Västerås, där vi stannade till på Erikslund för lunch och lite shopping. Sen till Marieberg för lite mer shopping och sedan hem. Väl hemma blev det kaffe och ett wienerbröd - 23 april är liksom den inofficiella wienerbrödsdagen i vår familj - men sen var det liksom på med skorna och så en joggingrunda. Helgens skräpmat och vin kändes i benen, men jag fixade rundan. Jag tog till och ed mördarbacken, men det var delvis tack vare att maken var med och sa att jag fixade det. Därmed var #13 fixat.

Nu blir det stenhård diet fram till loppet om en vecka. Inget skräp, inget vitt bröd, inga sötsaker, ingen alkohol. Rena proteinkällor och mycket vatten. Kloka val, helt enkelt, för att vara så bra förberedd som möjligt när jag ställer mig på startlinjen där uppe på Svampen.

April har en vecka kvar och jag har redan joggat ihop 90 km, alltså 10 km mer än jag planerat för månaden. Eftersom mitt mål är att fortsätta min runstreak denna vecka så räknar jag med att få ihop några kilometer till, och målet är ju att skrapa ihop 21 km till nästa söndag, så jag räknar med att ligga en hel del på plus när april är slut. Däremot blir det knappast så långa pass under veckan, jag vill ju inte köra slut på mig innan loppet.

fredag 21 april 2017

Fredagsfys - eller Blåsningen!

#11

I dag laddade jag för ett lite längre pass, en mil så där hade jag tänkt mig. Jag laddade med en proteinbar på väg hem från jobbet för att ha energi i magen, bytte om och drog snabbt i väg till Motorp.

På väg dit funderade jag lite på om jag skulle ta milspåret eller två varv på femman. Jag har inte testat milspåret än i år, så jag vet inte i vilket skick det är, men femman har torkat upp och är fin. Jag bestämde mig för milspåret.

Benen och flåset funkade fint. Jag kände mig pigg och laddad. Trots att jag hade skaplig motvind i början så trippade jag på utan större problem. Så himla skönt.

Tyvärr tilltog vinden snabbt och det blåste så där så att kastvindarna fick mig att ta snedsteg. (ska jag ta snedsteg ska det nog bero på annat än halvstorm, tänker jag) Jag närde en förhoppning om att det skulle vara mer lä när jag väl kom in i skogen, men nej. Det kändes inte riktigt säkert att vara i skogen när det blåset så pass. Det låg en del nerblåsta grenar i spåret och ett träd stod på trekvart. Jag hade liksom ingen hjälm på mig, slarvigt nog. Jag valde att avbryta och ta sexkilometers-spåret istället för milen.

Utan större problem, vad orken beträffade, joggade jag i mål. Det gick inte snabbt i dag, men det var enormt skönt. Skönt att känna att jag kan jogga trots motvind. Skönt att känna att flåset hänger med.

I morgon bitti kommer min runstreaks första riktiga utmaning. Antingen går jag upp och tar en snabbis vid 7-tiden, eller så avbryter jag, för sen är det liksom full rulle resten av dagen och kvällen.

onsdag 19 april 2017

Jorå, jag fortsätter

#9
Efter en lång dag på jobbet, jag kom inte i väg därifrån förrän vid 17.30, så var jag väl inte supertaggad att byta om och ta en runda. Hade det inte varit för min lilla runstreak hade jag nog hoppat det, det erkänner jag. Nu bytte jag om och lovade mig själva att den där ynkliga tvåkilometarn skulle räcka.

Jag började lite försiktigt, och allt kändes bra. I stället för att bryta av och ta korta vägen hem valde jag en annan väg så att jag kom en liten extra runda, via motionsspåret.

Jag hade inga krav på hastighet utan tog det rätt lugnt tyckte jag. Jag sniglade på ända fram till den där eländiga mördarbacken, där fick jag ge mig en bit upp. Jag hade kanske kunnat plåga mig upp men det var liksom inte värt det. Jag valde att gå ca 100 meter, sen joggade jag hem. Svettig, nöjd och lagom trött.

Väl hemma synkade jag klockan och insåg att mitt snigel-tempo inte alls varit så snigligt, jag snittade på 8,4 km/h, vilket definitivt är i mitt övre spann.

Jag vet inte om det bara är dagsformen eller om det faktiskt spelar in att jag har hoppat sötsaker/skräpmat/alkohol i några dagar.... Oavsett vilket har jag nu haft 2 pass på rad som känts riktigt okej.


tisdag 18 april 2017

Runstreak #8

Jo då, jag kom ut i dag också. Det var inte helt lätt, efter en lång dag på jobbet är det skönt att sjunka ner i soffan men jag vet ju att det är så himla skönt efteråt.

För att inte riskera att fastna i soffan skyndade jag mig att byta om efter jobbet och så drog jag i väg. En bra bok i öronen gjorde det lite lättare och vädret var helt okej. Jag lovade mig själv att ta en rätt kort runda, på dryga 4 km. Det kändes lagom, både tidsmässigt och energimässigt.

Även om det skulle räcka med 2 km för att bli godkänt så känns det lite väl futtigt att nöja sig med 2 km en solig eftermiddag. Det kan man ta till när det är skitväder eller om man tar en morgonrunda.

Rundan var helt okej. Benen och flåset samarbetade och även om det var lite tungt i uppförsbackarna så fixade jag hela rundan utom ett par lyktstolpar i sista mördarbacken.

Jag tyckte jag tog det rätt lugnt men tiden var ändå helt okej. Jag snittade på 8,3 vilket jag är nöjd med, särskilt som jag inte tyckte att jag körde skiten ur mig. Nu är jag medveten om att 8,3 inte är en hastighet som ger fortkörningsböter, direkt, men det är en hastighet klart värdig en medlem i Team Snigel.




måndag 17 april 2017

Tvåtredjedelsrapport, ungefär....

Inte klokt vad tiden går. Mitt kära påsklov, som för en dryg vecka sen kändes så långt, är redan slut. Tror bestämt att nån har knyckt några lediga dagar av mig.

Tanken var att jag skulle ta ett långpass i dag, men vad sjutton det blåste rätt mycket och det var typ två plusgrader. Mitt pannben räckte inte till för de motstånden så jag valde det näst bästa - löpbandet. På ett löpband blir det inget långpass, det har jag nog nämnt förr, men 5 km blev det i alla fall. Bättre än inget, eller hur?

Sammanlagt har jag nu svettats ihop 67,5 km under april månad. Eftersom planen är 80 km känns det som om jag ligger bra till. Även om det inte blivit några riktiga långpass under lovet har jag ändå fått ihop 40,5 km - på sju dagar.

Det innebär att jag nu joggat sju dagar på rad. En söt liten runstreak. Helt oplanerad, dessutom. Nästan så att det är lite synd att inte fortsätta på den, tänker jag. Till 10, i alla fall.... tisdag, onsdag och torsdag. Sen är det fredag, vilket innebär fredagsfys, så då är det ju också fixat. På lördag åker jag bort... då måste jag antingen ta en väldigt tidig runda eller hoppas att det finns gym på hotellet... och det kan bli svårt att hinna med det. Attans. Vi ska åka 8.45 på morgonen. Då bör jag stå i skorna senast kl 7 för att hinna jogga, duscha, äta frukost och hinna i väg. Hm, det kan gå. Om jag lägger mig i tid. På söndag hinner jag med en runda hemma, det blir i så fall nummer 13.

Vem vet, kanske kan det funka. Men - min ståndpunkt kvarstår. Jag motionerar för att må bra, alltså ska motion inte vara stressframkallande. Då hoppar jag hellre över ett pass.


söndag 16 april 2017

Knappt två veckor kvar...

Till Svampen, alltså. Och dess två veckor ska jag ägna åt att göra mig så bra förberedd som jag kan bli.

Jag skippar socker/sötsaker och alkohol, jag gör vetta matval, hoppar allt vitt bröd och annan smörja, jag siktar på mycket träning utan att träna sönder mig.

Och målet för Svampen då? Hm, ja i den bästa av världar klarar jag halvmaran på 2h 45 min... Det innebär sisådär 7,5 min/km. Det kan gå.... Om jag har en bra dag...

Men under 3h ska jag i alla fall klara det. Det är 8 min/km, det borde jag verkligen fixa.... Väl....?

Alltså, milen under timmen...

I dag körde jag ett pass på gymmet. Först tog jag 3 km på löpbandet som uppvärmning och sen lite styrka. Inte mycket styrka, men ändå lite armar och axlar så där.

När jag dragit lite i de där styrkemaskinerna tänkte jag ta en vända till på löpbandet, en kilometer i hög fart för att tömma mig fullständigt. Alltså drog jag på bandet på 9,5. Det är 0,5 mer än jag brukar ha, så det var ju ingen jätte-mega-turbo men det kändes i både benen och flåset. Efter 600 m höjde jag till 10 och vid 800 m drog jag på till 10,5. De sista 100 m körde jag på 11 och jag var rätt slut när jag klockade in på strax över 6 minuter på en kilometer.

6 minuter. Då var jag kanske inte kräk-slut, men rätt jäkla utpumpad. För att klara milen på en timme skulle jag behöva ha det tempot - i NIO KILOMETER TILL!??!

På allvar, hur fasen kan folk klara milen under timmen, under 50 min, under 40 min....? För mig känns det liksom inte ens som en dröm, det vore som att drömma om att kunna flyga med egna vingar, eller kunna bo på havsbotten. Det finns liksom inte ens.

Nu är ju mitt mål inte att klara milen under en timme. Mitt mål är möjligen att klara milen - och gärna under 70 min. Men det var ändå lite skoj att testa.


 Efter passet fick jag lite besök av den sötaste killen som finns (ja, jag  kanske är liiiite partisk då) när min dotter med familj tog en mat- och sprattelpaus här på väg hem från påskfirandet i Hälsingland.