Inlägg

Jag håller i... #43

Bild
Jag fortsätter min lilla runstreak och är nu uppe i #43 dagar på rad. Inte illa pinkat av en trähäst, skulle man kunna säga.

Förra vecka fick jag ihop 25,1 km och sammanlagt i maj är jag nu uppe i 74,6 km. Det är jag väldigt nöjd med, faktiskt. Det betyder att jag bara behöver få ihop dryga 15 km på resten av månaden, så är jag i fas med min budget. 15 km är ju ingenting, särskilt när jag har långledigt över helgen.

I dag joggade jag drygt 6 km, trots (den underbara) värmen. Jag tyckte jag höll igen, att jag inte körde på max liksom, utan bara mysjoggade. Det var soligt och varmt, men så otroligt underbart. Benen gick liksom av sig själv och flåset funkade fint. Väl i mål insåg jag att jag hade kunnat ta en längre runda för jag hade krafter kvar trots att jag ökade farten de sista 400 m när en snubbe sprang förbi mig. Jag tog helt enkelt rygg på honom in i mål. 💪😅


Väl hemma synkade jag min klocka och insåg att den runda jag trott gått i sisådär 8,0-fart hade snittat på 8,5. Det är s…

Jäklar, vilken dag!

Bild
I dag har jag jobbat hemifrån. Eftersom jag hade en hel massa att göra satte jag i gång redan vid 7.30. Vid 9 tog jag frukost, sittande vid datorn, och strax efter 12 insåg jag att jag var hungrig. Då värmde jag mat  och åt vid datorn.

En timme senare kände jag att jag måste röra på mig. Hjärnan började bli mosig och kroppen stel. Ingen bra kombo. Alltså bytte jag om och drog upp till Motorp för en liten runda.

Jag kände direkt att det var precis vad kroppen behövde. Redan från början kändes det lätt, redan innan jag ens blivit varm. Jag lät benen gå och bara njöt av en runda som kändes så där riktigt bra. Efter ett par kilometer tystnade ljudboken.

Jag blir så irriterad, varför stänger den av ljudboken så där oombett och oprovocerat, mitt under en runda?

Jag gillar inte att bara höra mitt eget flås, men jag kände att jag inte heller ville tappa rytmen var femhundrade meter, eller så, så jag fipplade ur hörlurarna och bytte från Storytel till Spotify - utan att sluta jogga. Jag sänkte …

Veckorapport - och pigga ben

Bild
Efter en vecka med en snorig näsa och inte särskilt lätta joggingben tog jag mig, i dag, upp till Motorp. Förhoppningen var ett lite längre pass, men jag vet inte om det beror på pollen eller på en förkylning, för jag känner mig inte helt på topp. Dessutom hade jag en galen träningsvärk i rumpan och låren efter gårdagens altanbygge.

Den första kilometern lekte jag med tanken på att ta det korta spåret, trean liksom. Men nä, det var ju inte riktigt aktuellt. Däremot svängde jag av redan på femman, fast jag hade hoppats på sexan eller sjuan. Det är svårt att förklara varför, jag tyckte det gick rätt lätt, samtidigt som jag kände att kroppen inte riktigt gick på max. Jag kände inte av nån förkylning, men jag var tät i näsan och ögonen kändes irriterade. En skum känsla, att ha pigga ben men tung kropp på nåt vis.

Jag joggade hela vägen in i mål, inte på någon rekordtid, men ändå. Jag är ändå nöjd med min tid, och med min insats, och med att ha joggat hela rundan  - med tanke på att veckan …

Snabbt eller långt?

I min favoritgrupp på Facebook, Team Snigel, ligger fokus inte så mycket på tider utan på att springa. Ibland poppar det upp inlägg som väcker tidstankar, nån som är missnöjd med sin (bristande) fart eller nån som är glad över att nytt PB.

Det är helt okej, tycker jag, även om ett skäl till att jag trivs så bra i Team Snigel är just att det inte är så mycket fokus på minuter och sekunder.

Jag vet också att vissa i gruppen stressas av dessa tider. Själv skiter jag rätt rejält i hur fort, eller långsamt, andra springer. Jag kan möjligen reta mig på sån där falsk blygsamhet, ni vet i stil med "åh vad dålig jag är, jag sprang bara 18 km och höll bara 4.15-tempo hela rundan". STFU, liksom. Tack och lov är det inte alls vanligt i Team Snigel, det är klart vanligare i andra grupper, grupper med er tidsnoja.

Under dagens runda, #32 i min lilla runstreak, funderade jag just på det där med fart. Är det mitt mål att springa fortare? Att bli snabb? Eller vill jag hellre orka springa län…

Det är svårt att vara människa

Jag är med i flera springgrupper på Facebook och emellanåt poppar det upp inlägg där någon fått en kommentar som sårat, eller blivit sårad för att de inte fått nån kommentar.

Det här är ju himla svårt.

Vissa tar väldigt illa upp ifall någon berömmer dem för att de tränar mycket, de menar att för mycket positiv uppmärksamhet kan utlösa ortorexi. De säger också att man blir sina prestationer om man får mycket beröm för det man gör, och inte lika mycket för den man är.

Kanske vill någon bara peppa och stötta, berömma en bra sak....

Sen hittar man en annan tråd där någon är ledsen och besviken över att ingen berömmer och peppar, nu när hen har börjar motionera regelbundet och faktiskt blivit både snabbare och bättre.

Kanske tycker folk att de inte har med dina motionsvanor att göra, eller är rädda för att du ska ta illa upp.

I andra grupper finns det människor som tar väldigt illa upp när de får en komplimang när de gått ner i vikt - de tolkar det som att de var så fula innan. Andra människ…

#29.... :-)

Bild
I går körde jag 2 km som en nödrunda. Jag var väldigt opepp, kroppen kändes tung, jag tror det var bly i skorna och flåset funkade liksom inte. Jag kom inte igång, det var så där ynkligt att man knappt blev svettig men det fanns ändå inte utrymme för att höja.

Eftersom jag påbörjade kolhydratreducerad kost i går så oroade jag mig inte särskilt utan jag ser det mer som en följd av att kroppen surar ihop när det inte får en massa socker och annat skräp.

I dag började det svida bak i halsen, nåt jag alls inte har tid och lust med, så jag åkte till gymmet för ett besök på löpbandet. Hellre än att springa ute och dra i mig kall luft, tänkte jag.

Kroppen kändes betydligt piggare än i går, jag drog på bra fart och nötte på. Tyvärr var löpbandet i dåligt skick, så det skakade och ruskade som sjutton. Det, i kombination med att jag var hungrig och hade känningar i halsen, gjorde att jag valde att ge mig vid 2 km. På väg till omklädningsrummet tog jag några minuter i en triceps-maskin för att skr…

Sockertunga ben....

Den senaste veckan har jag tappat en del av min struktur vad gäller maten. Förra veckans vettiga mat-val, där jag kände hur orken bara ökade och ökade, byttes till en vecka med lite för mycket socker och skräp - och där kroppen bara tappade i ork.

Helt sjukt vad det gör skillnad!

Med andra ord är det skärpning som gäller igen, för det är inte kul att känna hur flåset, ja hela kroppen, bara försämras. Man undrar ju hur jävla korkad man är som stoppar i sin sån skit som uppenbarligen sabbar ens egen kropp. Det kan inte vara värt det!

Nu väntar två veckor utan socker och vitt mjöl, utan pasta, ris och potatis. Proteiner och låååångsamma kolhydrater. Inget vin, inget godis, inte en massa mackor. Ordning och reda!

Nu ska orken tillbaka, sockertrollet ska få sig en match och kroppen ska få känna att jag faktiskt bryr mig om mig själv.

Det är ju fasen så mycket roligare att orka jogg en hel mil än att känna att 3,5 km är både långt och tungt, tänker jag....